Nu är det över en månad sedan pappa dog. Allt börjar bli mer och mer vardag igen. Begravningen har varit och kunde nog inte ha blivit bättre. Nu är det bara en massa praktiska saker kvar som är sega att ta tag i men som är tvunget, typ boupptäckning, sälja lägenhet, säga upp abonnemang mm. Jag gick länge och väntade på att begravningen skulle bli av så att allt skulle ordna upp sig sedan. Det var som att något i mig sa att bara begravningen är så kommer pappa tillbaka sen som att han skulle vara bortrest ett tag. Det känns mer troligt att det skulle vara så för att inse att han är borta för alltid är så pass verklighetsfrämmande och gör så oändligt ont så att det inte går att tänka på.
Jag har haft begravningen som en milstolpe att jag ska rycka upp mig efter den och ta tag i vardagen efter den. Tidsuppfattningen har varit helt galen sedan det hände och jag tycker fortfarande att det var igår det hände. Men det var någon som sa ”glöm inte att livet går vidare”. Hårt sagt tänkte jag först men svarade ”jo jag vet”. För det måste det ju göra, både för min egen och andras skull. Så nu försöker jag komma tillbaka och göra allt som vanligt. Men det finns töntiga saker som inte funkar. Det går till exempel inte att kolla på tv-serier som jag tidigare har följt som handlar om död eller där de gillar att kladda med blod typ Game of thrones. Man kan tycka att den serien inte alls går att relatera till hur mitt liv ser ut, och det gör den kanske inte heller men scenerna när de kladdar med blod och tortyr påminner väldigt mycket om mardrömmarna jag har om nätterna. Jag har också en hög av böcker hemma som jag lånade på biblioteket innan pappa dog, märkligt nog handlar alla om sorgarbete och om personer som blivit av med någon nära. Det är väl nackdelen när man föredrar att läsa litteratur om saker som hänt på riktigt. Det är när det värsta händer som folk skriver av sig och publicerar det… Sådant orkar jag inte läsa just nu, det är alldeles för nära. Så nu består mitt kulturintag av glättiga serier som Glee, föräldratidningar som talar om hur man är en perfekt förälder och en väldig massa podcasts. Det passar mig utmärkt just nu när jag behöver tänka på något annat en stund.
Ett försök till att ta mig ut och umgås med folk har också gjort. Kan medge att det är svårt att vara social och ännu svårare att ”prata om vädret” (vilket jag i och för sig i normala fall kanske borde bli bättre på). Pinsamma tystnader är jag alltså expert på just nu. Men det får vara så jag skulle lika gärna kunna välja att stänga in mig och vägra träffa folk.
Anders brukar påminna mig om när jag går ner mig och bara ser svart på allting att pappa inte skulle vilja att jag gjorde det. Han hade inte velat att hans barn skulle vara olyckliga och han har så rätt i det men det är svårt att leva upp till ibland även om jag gör mitt bästa!
