Kaoset där hemma
Det är tisdagkväll och som alla andra tisdagskvällar kollar vi på Desperate Housewives, i pausen pratar vi om att det är dags att packa färdigt förlossningsväskan, jag känner ju ändå av förvärkarna då och då. Den är redan packad med det viktigaste men saker som kläder att ha på BB, en trevlig bok att läsa för att fördriva tid och en hemmabränd cd-skiva med den musik som vi vill att vårt barn ska höra som första ljud… men vi packar resten i morgon… Det är ju trots att två och en halv vecka kvar och första barnet brukar ju komma för sent. Efter Desperate Housewives kryper vi ner i säng. Anders somnar och jag slår som vanligt på min ipod för att lyssna på podradio i väntan på att somna (det brukar ta några timmar med all foglossningsvärk). Smilla (en av våra katter) har under kvällen följt mig varenda millimeter jag gått och i sängen låg hon på min höft gick jag på toaletten följde hon med. I vanliga fall är hon inte alls så närgången. Sen händer det klockan 1:30. Mitt i en intervju med Maria Sveland om feminism så blir det alldeles blött i sängen. Blött som att jag hade kissat på mig men kissnödig var jag ju inte (och jag brukar ha vanan att gå på toaletten om det nu skulle behövas). Jag puttar försiktigt undan katten och lyfter på täcket och ser de blöta lakanen. En snabb tanke är att det inte kan vara vattnet för det är inte dags men konstaterar att det måste vara det ändå för vad annars skulle det vara? Jag väcker Anders och säger att jag TROR att vattnet har gått. Han flyger upp ur sängen och innan jag hinner blinka har han jeans och tröja på sig. Jag ringer förlossningen och är sådär fånigt trevlig som man ska vara i telefon när man pratar med en främling.
”Hej! jag tror mitt vatten har gått. Men det gör inte ont. Så vad gör jag nu?”
Jag lämnar sedan personnummer och en massa praktisk fakta om färg på vätska osv.
”Du kan få en tid imorgon klockan 10.30 till vår mottagning och ta med en binda med fostervatten i så vi kan ta ett prov.”
”Jaha, tack då. Hejdå”
Lite förvånad över att det kunde vänta till imorgon lägger jag mig igen och säger till Anders att ta det lugnt. Om de på förlossningen säger att det kan vänta till imorgon borde det väl stämma. Men jag hinner mer eller mindre bara tänka det innan det gör ofantligt ont i magen. Så ont att jag bara ville vika mig i sängen och jag ber Anders att ringa förlossningen igen.
Han får svaret att jag ska:
* ta det lugnt och vila
* ta en varm dusch
* ta två alvedon (ett tips jag i efterhand inte riktigt förstår varför jag följde)
I duschen fortsätter sedan stötvis den ofantliga smärtan och nu allt tätare och lägre. Anders sitter bredvid och tar tid eftersom vi fått veta att när det är 4 minuter mellan värkarna och de håller i sig en minut så är det dags att åka in. Nu var det alltså dags tyckte min kropp. Men det tyckte inte hon på förlossningen som svarade i telefon, utan tyckte vi åter igen skulle ta det lugnt och berättade att det var måååånga timmar kvar innan det kunde bli något barn. Vid det här skedet har Anders packat färdigt väskan och jag sitter i en hög och spyr. Vi ringer en fjärde gång med en ny taktik. ”Nu kommer vi in!” hör jag Anders säga i telefon. Vi blev välkomnade att åka in för provtagning men ändå med hotet att vi kunde få vända hem igen om förlossningen inte kommit igång tillräckligt.
På vägen in
Anders hade redan innan hämtat bilen och ställt den utanför porten (fråga mig inte när för det märkte jag inte av). Han hjälper mig att få på mig ett par velourbyxor, en mammatröja fylld med katthår och en svart och en prickig strumpa. Jag vet att jag hann störa mig på att strumporna inte var likadana. Det var inte en bil ute på gatorna vid 3:30. Någonstans på Ringvägen får jag en jättevärk så reklamskyltarna på vägen blev alldeles suddiga. Sen var vi framme utanför förlossningen. Anders lämnar mig utanför porten och parkerar bilen. Medan trycker jag på porttelefonen och får veta att en undersköterska ska hämta oss. Och under tiden jag väntade kom nästa värk. Hon kom lagom till Anders kom till porten och vi blir följda in i en hiss. När hissdörrarna öppnades så kommer nästa värk gräsligare än de andra. Jag vet att jag griper tag i något handtag i hissen och hör långt borta att jag ska ta det lugnt och vänta ut värken och andas lugnt. I mitt huvud var det mer panik, jag var spänd och skakade i hela kroppen och det där med att andas var en bonus om jag kunde det över huvud taget. Jag får frågan om jag är rädd och om jag pratat med min barnmorska om det. Jag svarar ja även om jag egentligen inte riktigt menade det. Eller jag var inte rädd för förlossningen, jag var rädd för att bli hemskickad igen och så kanske lite rädd för den okontrollerade smärtan jag hade (passar inte riktigt för en kontrollmänniska). När värken avtagit fortsätter vi ut i korridoren på förlossningsavdelningen och i periferin ser jag att det hänger en mjukisstork med en bebis i näbben i taket och en klar tanke dyker upp ”VEM FÖRSÖKER DE LURA?!”
Det kommer en bebis
Värkarna fortsatte att komma och gjorde så fruktansvärt ont på ett helt annat sätt än jag hade tänkt. Jag har självklart förstått att en förlossning gör ont men det jag aldrig hade förstått sedan innan var på vilket sätt det skulle göra ont. Smärtan fick mig att bli tokspänd och fick kroppen att skaka och resten av världen bara försvann omkring mig och min enda tanke var ”när är det över?”. Anders fick tipset att han skulle räkna högt hur många sekunder som hade gått under varje värk så att jag skulle förstå hur långt det var kvar. Någon gång där emellan får jag hjälp av med alla kläder och får på mig landstingets nattlinne men de omatchade strumporna var kvar på. Jag får veta att jag var öppen 5 centimeter vilket inte sa mig så mycket. Jag hör också att barnmorskan frågar om mina katter som hon förstod att jag hade med tanke på att min tröja retade hennes allergi. Den konversationen var inte aktuell med tanke på att nästa värk satte igång. Då började vi prata lustgas istället. Jag fick frågan om det var okej att få det och jag tänkte bara ”GE MIG NU!”. Men så snabbt gick det inte. Istället fick jag nålar inkopplade i min hand ”nu när det var lite lugnt” så man skulle kunna sätta in ryggmärgsbedövning när det skulle behövas. Sen fick jag äntligen en syrgastub och instruktioner hur den skulle användas. Problemet var att de glömde sätta på lustgasen så jag fick bara syrgas vilket inte hjälpte mot någon smärta. Sen kom lustgasen igång. Mig fick den inte att börja skratta men jag började se suddigt och jag började känna mig full och jag försöker fokusera blicken på de stormönstrade gardinerna (vilket blev en punkt att stirra på några värkar framöver). Den luftburna fyllan fick mig tydligen att slappna av lite mer och avslappningen ledde till krystningar (nu var ryggmärgsbedövningen inaktuell på ett kick). Jag hör något om att se ett huvud och det kom mer smärta. Jag frågar hur långt det kan vara kvar och var rädd för att de skulle svara 7 timmar eftersom det ska ta lång tid att föda för förstagångsföderskor men får istället 10 minuter som svar. Sen gör det ont igen och jag andas så hårt jag kan i lustgasmasken och hör långt borta hur någon säger ”tryck!”. Nästa gång de sa ”tryck” så var det något som lättnade. Jag släpper masken och försöker fokusera min suddiga lustgasfylleblick på takplattorna men ser bara suddigt. Plötsligt ligger något skrikande på mitt bröst. Jag får frågan om jag förstår vad det är som har hänt. ”Ja” svarar jag utan att riktigt mena det. Eller jag förstod att de sa att jag fått en dotter och att hon mådde bra men kände mig så pass avtrubbad (av vad jag tror var lustgasen) att jag inte lyckades reagera med några lyckorus och de glädjetårar som man får se när de föder barn på tv uteblev. Istället försökte jag se hur hon såg ut men lyckas bara se det mörka lockiga hårfästet. Sen får jag höra att jag ska trycka igen. ”De skämtar väl nu jag ska inte ha tvillingar” hann jag tänka innan jag plikttroget gjorde som de sa fast jag egentligen inte hade ork till det. Men ut kom inte en till bebis utan moderkakan som jag helt hade glömt bort. När det var klart fick jag veta att jag hade åstadkommit en riktigt snabb förlossning. Att de räknat med att Nova skulle komma klockan 11 men att hon istället blev född klockan prick sex på morgonen. Plötsligt får jag frågan ”Ni hade bråttom när ni åkte hemifrån va?" och undersköterskan pekade på mina omatchade strumpor.
Nova var 49 centimeter lång, vägde 3155 gram, var två och en halv vecka för tidig och världens sötaste unge!
