Det här är blogginlägget skrev jag 14 april 2013 samma dag som vi fick veta att pappa var död. Jag tog bort det från bloggen någon dag senare och har nu ändrat några småsaker i respekt för andra.
Vaknar av att drömmen inte var sann. Jag fick inget sms där det stod att allt var bra. Jag har inte fått kontakt alls. Det är ingen som svarar varken på mobilen eller nödmobilen. Det är ingen som har svarat på över ett dygn. Jag ringer om och om igen utan att veta vad jag ska göra härnäst. Ska jag åka dit? Börjar skicka runt sms till familj och släktingar för att se om någon hört något. Ingen har fått svar och ingen har blivit kontaktad. Kommer överens om att vi ska kolla om någon där nere kan göra något. Det är det inte. Förutom polisen, polisen åker och hämtar pappas nyckel hos en släkting och åker till lägenheten. De hittar honom prydligt nerbäddad i sängen…. död.
De ringer mamma som ringer mig. jag lyfter snabbt luren och svarar ”ja?”. Men svaret är bara gråt. Jag förstår direkt. Det är ju det här jag varit orolig för varje gång jag inte får kontakt men inser direkt att jag aldrig trott att det ska hända på riktigt. Det löser ju sig alltid, det brukar ju finnas förklaringar till att han inte svarat. Förra gången det hände var det en vardag så jag kunde ringa kommunen så de kunde skicka någon hem till honom. Det var bara någon månad sedan men då var det så enkelt att han inte lyckades svara på sin nya smartphone. Efter det skaffade vi ett kontantkort som han kunde ha i gamla telefonen om det skulle hända igen… det hände inte igen. Det gick bra att svara på den enda fram tills denna helgen. Men när jag hör mammas gråt hör jag mig själv skrika neeeej som om jag nästan klev ur min egen kropp och såg på.
Vi satt vid frukostbordet och jag hade redan ätit upp mina smörgåsar. Nova börjar genast storgråta av min reaktion och jag reser mig instinktivt och går in i köket och fortsätter bara att säga nej nej nej nej. Det känns fortfarande som att jag är utanför min egen kropp. Jag kan inte styra den utan hör bara hur den fortsätter säga nej nej nej. Gråtandes men tårlöst. Jag känner hur Anders tar tag i mig. Jag fortsätter bara att säga nej nej nej nej och känner att jag blir nerlagd på sängen. Nova är helt förtvivlad och något förnuft i bakhuvudet säger att vi måste få bort Nova härifrån. Hon ska inte få vara med om det värsta hennes mamma har varit med om. Jag säger att Anders måste ringa sin mamma så att hon kan hämta Nova och ta henne ifrån mig för det här är inte bra. Det lyckas jag säga sen fortsätter bara mantrat nej nej nej nej. Anders mamma kommer. Hon gråter och jag hör och ser mig själv sitta på sängen och fortsätter att bara säga nej nej nej nej. Hon håller om mig och jag är medveten om att jag borde sluta prata men fortsätter medan jag hör att hon säger att jag är i chock. Jag gråter och munnen bara går. Jag hör hur orden bara trillar ur mig. Anders kommer och tar över medan Gunilla ger Nova mat (tror jag). Sen kommer hon in och frågar om det är okej att ta Nova med sig och jag känner att jag inte vill något annat. Jag är inte kapabel till att ens vistas i närheten av något barn. Jag har inte ens kontroll över mig själv. Jag tar mig ut i hallen för att säga hejdå till Nova. Sen hamnar jag i sängen igen med Anders bredvid mig. Alla tankar i huvudet kommer ur munnen. Jag bara rabblar. Jag hör att det är galet och att man inte säger sina osammanhängande tankar högt på det viset. Men det går inte att stoppa.
Det ringer på dörren och det är mamma. Jag gråter och gråter och pratar oavbruten med andemeningen att det måste vara omöjligt att det inte finns någon logik att det ska vara sant. Vi hade ju bestämt att han skulle komma hit imorgon och bo här, i Novas nya säng som är köpt för att även vuxna ska kunna sova i den. Speciellt för att han ska kunna sova i den. Det hade vi ju bestämt! Mamma återberättar allt hon hört i telefon från polisen, från lillebror som är i Egypten på semester och andra släktingar som hon hunnit ringa. Egentligen skulle vi på 1-årskalas med mammagruppen och fira att alla barn är ett år nu. Innan det jobbigaste samtalet någonsin kom så hade jag tänkt att Nova och Anders skulle gå själva på det kalaset så att hon inte missar det så kunde jag stanna hemma och vara orolig. Hon älskar ju att gå på kalas men nu var det inget kalasläge längre. Sms från de som jag skickat återbud till regnar in att de beklagar sorgen och helt plötsligt får jag klara tankar om att det känns galet att de som inte känner min pappa vet något som inte så många andra vet. Eller jag har inte berättat det i alla fall.
Jag förstår dock att tråkiga nyheter sprider sig snabbt och folk ringer Anders och hälsar till mig och beklagar sorgen. Alla är jättegulliga och säger att vi bara ska säga till om vi behöver någon hjälp. Men problemet är att det enda jag vill ha hjälp med att få tillbaka min pappa och det är ju helt omöjligt. Jag upprepar nu han är död han är död han är död som att det skulle bli mer sant då, och kanske blir det också det. Jag har ju inte hunnit börja sakna honom och tanken på att göra det konkret och träffa honom en sista gång som död får mig helblockerad och jag känner att det är det sista jag vill göra.
Helt plötsligt kommer jag på något som jag ville se som ett löfte från honom. Han har nämligen sagt att han ville leva så länge så att han kunde se Nova växa upp. Han ville se henne som 15-åring sa han. Tanken när han sa det då var bara skrämmande och jag sa att han kunde väl ha högre ambitioner än att bara bli 74 år. 74 är ju ingen ålder idag. Jag har hört att det finns de som kan bli 120. Pappa levde bara hälften så länge. 60 år är ju ingenting. Jag har ju sett hur otroligt lycklig han har varit under det senaste året då han har fått tillbringa en massa tid med Nova. Jag har aldrig sett någon älska någon så mycket som han älskade henne. Jag önskar så att hon ska minnas det. Hon tyckte om honom så mycket. Det lös ur ögonen på henne varje gång han visade sig och hon sa alltid samma sak när hon såg honom. Hon formade munnen till ett litet O och sa öh och då svarade han likadant och så pratade de med varann. Jag vet att hon älskar honom och att hon inte förstår vad som händer. Jag undrar om hon kommer sakna honom som vi andra. Jag önskar så otroligt mycket att hon ska minnas honom. Vi börjar redan nu prata om vilka bilder av dem som ska sättas upp på väggen. Alla samtalsämnen känns helt galna. Här pratar vi om någon som ska komma imorgon och då ska allt vara som vanligt. Vi ska se hans silverfärgade merca stå parkerad utanför hemmakväll utanför vårat fönster. Vi ska klaga tillsammans på hur äckligt dyrt det är att parkera. När han sen åker hem igen ska jag kunna ringa honom i tid och otid och fråga om råd. Allt ifrån hur man vispar ihop en god bearnaisesås till hur vi ska få stoppet ur vasken på landet att lossna. Vi skulle ju vara på landet under våren han jag och Nova medan jag var mammaledig. Det känns fortfarande som att det är så det ska vara. Jag vägrar ta bort hans nr från telefonlistan som att jag väntar på att han ska ringa eller att jag ska göra det. Men egentligen behöver jag inte ha hans nr uppskrivet. Det är nämligen det enda nr jag kan utantill förutom mitt eget. Han var först att skaffa mobiltelefon i familjen och han har haft samma nr sen dess. Han var så nöjd med det 678 var så enkelt att komma ihåg, sen 53 som var året han var född och till sist 87 som är året Johan är född. Jag kollade igenom mina sms från honom och inser att vi smsade väldigt lite, ett var bara någon inköpslista jag skickat till honom och sen några jag är sen eller tider som vi bestämt att vi skulle ses på. Jag smsade inte med min pappa utan jag ringde. Han skickade väldigt mycket sms till andra vet jag men mig ringde han till.
Sen mamma har kommit hit har jag bara suttit i soffan. Nu ser jag att både mamma och Anders är rastlösa och börjar städa och diska. Jag känner bara för att stirra rakt fram. Mamma börjar gråta och sa att pappa hade sagt i veckan att han skulle komma och hjälpa mig att städa, troligen för att han vet hur stökigt vi brukar ha det. När mamma säger det ser jag hur hon skurar spisen lite hårdare som att hon gör det åt honom. Hon börjar vika all torr tvätt och plockar. Till sist säger hon att hon vill åka hem. Hela tiden har både Anders och mamma pratat om hur de saknar Nova när hon inte är hemma. Jag känner inget sånt. Jag är helt tom. Känner mig viktlös som att jag svävar. Jag säger att han kan åka och hämta henne medan jag tar ett bad, bad brukar ju vara bästa medicinen mot typ allt. Jag skickar iväg ett sms till mina vänner och berättar vad som hänt. Det känns inte som att det är befogat att skicka, de kände ju inte honom så bra men det känns ändå som att jag måste berätta det. Kanske för min egen skull. När jag ligger i badet regnar det in sms med beklagelser och erbjudanden om att hjälpa till. Då gråter jag mängder i badet. Det finns ju ingen som kan väcka de döda och de är det enda jag vill just nu. Men inser ganska snabbt att det är väldigt skönt att inte känna sig ensam. Tror att vänner är en riktigt bra medicin så småningom när det är dags att komma tillbaka till livet igen. Ibland känns det så lätt att tänka logiskt men inser att det är stunderna jag förnekar vad som har hänt. Badet känns bara fruktansvärt men jag ligger ändå kvar. Jag väntar på att Anders och Nova ska komma hem igen. När de kommer och sätter sig på toalettstolen bredvid badkaret så säger vi att Nova inte har någon morfar längre. Hon börjar gråta som att hon förstod men kanske såg hon bara att ingenting var rätt med hennes mamma.
Jag hör hur magen kurrar och förstår att mat kanske är bra. Anders hämtar pizza. Jag äter tre tuggor från pizzan och känner mättnad direkt. Jag fryser och lägger mig i sängen under täcket istället. Det känns nästan som att jag ska somna. Det känns till och med som att hela min kropp sover men min hjärna är igång hela tiden och ögonen går inte att sluta. Nova nattas bredvid mig och är orolig som alltid när hon inte vill sova. Jag sjunger och sjunger och känner att sången även lugnar mig själv. Nova ler medan jag sjunger oajajajbuff och blir lugn. Hela familjen ligger i sängen. Hela min nya familj och jag inser att hela min gamla familj aldrig kommer bli komplett igen. Vi kommer aldrig vara allihop tillsammans igen. Han kommer alltid att saknas. Jul, födelsedagar, påsk och vilka kvällar och dagar som helst egentligen kommer kännas hemska. Jag gråter och gråter, lämnar sovrummet så Nova kan bli lugn och sova. Gråten kommer som små skov. Jag orkar inte gråta oavbrutet då och då kommer det en halvminuters gråt som inte går att kontrollera. Den börjar och slutar lika plötsligt varje gång. Nu är jag omstoppad i soffan. Anders trugar mig med apelsiner som han har skurit upp precis så som jag gillar dem. Apelsin som brukar vara så fräscht smakar typ tjock olja och får tunga att svullna upp som en ballong. Nu känns det som att jag har tömt mig på alla ord jag har. Skriva brukar hjälpa när man har känslor som ska ut. Men just nu känns det inte som att det räcker. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen. Men det verkar inte gå.
Jag älskar verkligen min pappa. Det är inget vi har sagt med ord till varandra. Det är inte så vi gjort. Men jag vet hur mycket han älskade mig utan några ord och jag är ganska säker på att han visste hur mycket jag älskade honom också. På ett sett är jag så otroligt glad att jag vet att han var så lycklig sista året men önskar inget annat än att han hade fått fler lyckliga år tillsammans med oss.
