Sofia och den växande ungen

Nu är det mindre än tre månader kvar och den som ligger i magen verkar ha en framtid som kickboxare eller spinningmästare. Det börjar bli riktigt tråkigt att gå hemma. Eller nu hinner jag göra sådant som man aldrig hinner annars som till exempel klistra in bilder i fotoalbum. Just nu sitter jag med bilder från 2005 och inser att det har hänt en hel del sedan dess... då var alla kjolar kortare, ciderintaget var stort men billgt och poserna satt på sin plats på varenda bild. Dessutom inser man ur mycket äldre alla har blivit på 7 år.

I söndags tog jag och Anders utfykten till Ikea. Det är dags att fundera över vilka nya möbler som ska införskaffas innan den nya familjemedlemmen kommer. Det slutade med att vi fyllde bilen med skötbord, badbalja, byrålådor och en massa smågrejer som inte alls känns realistiska att ha hemma på vardagsrumsgolvet. Som tur är har vi lyckats åka med ett lika stort lass till tippen för att alla nya saker ska få plats i vår tvåa. Efter Ikeaturen kunde jag knappt gå, men har nu fått veta av min sjukgymnast att smärtan som uppstår är inte farlig, bara plågande. Hon hittade för övrigt lite muskelinflammaiton i höfterna också för att spä på det hela.

I förrgår var vi på förlossningskurs på Huddinge sjukhus. Där fick vi i två och en halv timme veta steg för steg vad som händer under en förlossning. Tycker fortfarande inte att det låter som den mysigaste stunden man kan ha. Men fick veta lite nya saker i alla fall som när exakt man ska åka in till förlossningen och hur man ska aktivera sig när man väl är inne. Inser att jag hade en lite annorlunda bild av det hela då jag trodde att man skulle få ligga på en säng och ha ont... så verkar det inte vara utan när man är där ska man aktiveras och inte ligga still. Hur mycket information jag än får så ser jag inte riktigt att just jag ska vara med om det där ganska snart. Men konstaterade också att jag troligen kommer tillförlita mig på barnmorskorna när det väl är dags. Välja bedövning nu känns bara omöjligt. Har en känsla av att jag kommer vilja ha allt som går att få och lite till om någon skulle fråga mig.

I morse när jag vaknade kände jag ingen smärta alls. Det gjorde inte ont att gå upp ur sängen eller att gå runt i lägenheten. Eftersom att jag är grymt trött på att bara vara hemma så bestämde jag mig för att ta mig ut och då till Globen centrum som bara ligger 200 meter hemifrån (lika bra att hålla sig nära). Promenaden dit gick riktigt bra, jag gick till och med fort (nåja, normal takt skulle nog de flesta kalla det för).

Min plan var att hitta bebiskläder på rean plus köpa lite annat smått som behövs här hemma. Först var jag på Kappahl och hittade en hel del bodys för ungefär 50 kr styck. Köpte även strumpor och pyamas och en blus till mig med knappar. Jag motiverade köpet till mig själv att jag faktiskt behöver överdelar med knappar upptill eftersom att det ska vara lätt att amma sedan utan att behöva klä av sig.

Sedan gick jag till djuraffären för att köpa en borste till Dexter som är lite för långhårig för den vanliga kardan. I kassan säger helt plötsligt expiditen ”Din kisse kommer snart få lite sällskap förstår jag”. Jag förstod ingenting. Först tänkte jag dumt, han har ju redan Smilla så det blir inga fler katter i mitt hem, men så pekade hon på min mage. Det var jag helt oberedd på. Jag har inte hängt med själv i magens takt att växa och har helt förnekat att det skulle synas så pass mycket att någon som inte vet om att jag är gravid skulle våga påstå det. Det finns ju ett staduim då det är svårt att veta om en person är gravid eller bara lite tjock, det stadiumet verkar jag vara förbi.

Sen gick jag till Lindex och hittade ännu mer rea. De hade till och med ta två betala för en på rean vilket gjorde att bodysarna och byxorna jag köpte där gick på 25 kr styck, vilket jag tycker är alldeles lagom. Jämför man med Polarn och Pyret så tar de 229 kr för en body. Och de första kläderna har jag förstått att bebisar inte hinner använda så mycket förens de växer ur dem så då känns det inte som att man behöver satsa på dyra kvaliétskläder.

Något jag har märkt är att det inte är helt lätt att köpa kläder till en person som inte finns än. För det första ska man gissa sig till en storlek. 50 ska storleken på en nyfödd vara men vem säger att vi inte får en stor bebis, det där med längd gissar jag att det finns anlag till i den här familjen. Det har jag löst med att bara köpa en body i storlek 50 och sedan köpt resten i nästa storlek som är 56. Får se om jag ångrar det senare men tänkte att det måste vara skönare med för stort än för smått. Sen är det dessa könsuppdelade avdelningar. När jag letat kläder har jag fått gå till två avdelningar ”pojkavdelningen” och ”flickavdelningen”. På pojkavdelningen är det mest färggranna du kan hitta blått, resten är grått, svart eller vitt. När man går till flickavdelningen är nästan allt rosa. Men inte nog med det, det är mycket spets, rosetter och kragar som inte alls verkar bekvämt. Det känns lite som att jag måste göra valet att om jag inte vill ha en gråblå bebis så får hen bli väldigt rosa med spets. Så blir det en pojke så blir det nog en hel del snack om att jag klär honom i flickkläder. Inte mig emot men med allt för mycket rosetter känns det sådär även om det blir en flicka. Nu har jag köpt en blandad kompott så får jag försöka blanda grått och rosa så blir det kanske lite lagom, säkert inte alls så som modeskaparna för bebiskläder har tänkt.

Jag avslutade min shoppningtur på apoteket där åter en expidit påpekar att jag är gravid utan att jag handlar något som har med bebisar att göra. Så även där fick jag komma till insikt att det är superofficiellt.

Hemvägen gick sådär, då hade jag ont överallt. Så när jag väl kom hem stupade jag i säng med både ont i bäcken och rygg och insåg att jag överskattade min förmåga lite väl med att gå och shoppa.

När Anders fyllde år köpte jag en pappabok till honom. Jag har fler gånger försökt att peppa honom att läsa boken vi fått från barnmorskan osv som har specialkapitel för blivande pappor men intresset har varit sådär... Men när jag satt och letade födelsedagspresenter till Anders innan jul så hittade jag boken Grattis: Du ska bli pappa. På något sätt tyckte jag att författarens namn Magnus Reithner lät bekant och insåg att jag har haft två av hans barn på förskolan vilket gjorde mig som inte ska bli pappa ännu mer nyfiken. Så jag gick och köpte boken till Anders och tänkte att han kanske skulle lära sig något eller i alla fall få honom road för en stund eftersom att boken verkade rolig. Nu satte han inte igång att sträckläsa boken direkt utan placerade den istället på nattduksbordet utan att öppna den. Så i lördags när jag var ensam hemma medan Anders var på kurs så tog jag boken och tänkte tjuvläsa lite utan att bryta upp pärmarna, det var ju trots allt en present åt honom och inte åt mig.

Första kapitlet gick bra att tjuvläsa men sedan insåg jag att jag gått från tjuvläsande läge till läsande. Och pärmarna blev mer och mer helt öppnade. Boken var riktigt roande, flera gånger satt jag och skrattade högt och samtidigt fick jag lära sig ett och annat utifrån hans egna erfarenheter. Något som var riktigt användbart är att han förklarade föräldrapenningen så jag förstod mycket bättre än försäkringskassans hemsida som bara har gjort att jag blir mer förvirrad hittills. Men sen tog han upp saker som jag inte ens har funderat över som att han tipsar den blivande pappan att hålla sig nykter när förlossningsdatumet närmar sig. Tanken slog mig hur fruktansvärt vidrigt det skulle vara att ha en aspackad Anders på förlossningen. Sen kom mer praktiska tips om vilken ficka man ska ha hemmanycklarna om man inte vill väcka en sovande bebis när man ska ta sig in genom dörren. Sen fanns det vissa saker som jag inte riktigt kunde hålla med honom eller rättare sagt hoppas att jag inte behöver hålla med honom om (jag har ju inte erfarenheten om hur det är att ha en bebis hemma än) då han säger att mamman känner bebisen bättre än vad pappan gör så att pappan borde lyssna på vad mamman säger om barnet. Att Anders ska lyssna på mig har jag inget emot men att han inte har samma förutsättningar att lära känna vårat barn tror jag inte på. Det handlar väl mer om hur mycket man umgås med barnet.  

Den som är sugen på lite roande förberedande föräldralitteratur  tycker jag helt klart ska läsa Grattis: Du ska bli pappa. Den var riktigt bra även för blivande mammor även om vi kanske inte riktigt är målgruppen. Jag hade väldigt skoj de två timmar jag läste boken och fick också lära mig ett och annat.

Nu har jag snart varit hemma en vecka med bäckensmärtor. Vissa dagar har jag haft extremt dåligt samvete över att sitta i soffan men det har snabbt försvunnit när jag har försökt att gå ut då varenda steg smärtar galet mycket. Så man skulle kunna säga att jag är frisk hemma och sjuk någon annanstanns. Helt galet! Men igår kväll och inatt har det gjort ont även när jag legat still. Vaknade av att jag bara ville skrika, men hann stoppa mig själv eftersom att det inte hade varit så poppis att väcka den arbetande delen av familjen. Något som jag har kommit på som lindrar smärtan en massa är vår vetekudde som man värmer i micron och placerar på bäckenet. Mycket skönt.

Läste precis en packlista över vad man ska ta med sig till BB när det är dags i en bok vi fått  av barnmorskan och på den listan finns även vetekudde med. Vill inte ens tänka på hur mycket den kan behövas då och om det på något sätt kommer att räcka.

Även om det inte händer så mycket hemma just nu så händer det desto mer i kroppen. Nu är det action på den lilla filifjonkan som ligger där inne. Eller hen är inte så liten längre vad jag förstår utan ligger en bra bit över naveln nu. På kvällarna när vi sitter i soffan och tar det lugnt brukar bebisen vara allt annat än lugn. Små puffar och stora puffar känns lite här och var i magen. Igår lät jag Anders bara hålla på magen eftersom jag kände att den lilla krabaten var på gång. Samtidigt som jag känner ett puff tittar Anders på mig och säger ”det där var väl bara du”... men nä jag har inte förmågan att puffa med magen på egen väg och så kom det en gång till. Så nu har hen även hälsat på sin pappa. Jag har även märkt hur katterna roar sig med att ligga på min mage för att vila. Jag vet inte om det är att de känner det som är där inne. Kan ju hoppas att det är deras sätt att lära känna den nya familjemedlemmen så de inte blir fientliga. Smilla välkomnade ju inte Dexter på något trevligt sätt direkt men det hoppas jag har med att han var katt att göra och inte att han var en nykomling som flyttade in.

Nu är jag nere på tvåsiffrigt, det är bara 99 dagar kvar till bebisen beräknas komma. Eller bara , jag tycker det känns som att det är en evighet men andra tycker det låter kort. Den här veckan har det hänt massor av mindre bra saker.


I måndags var min första arbetsdag efter ledigheten. Tyckte det gick hyfsat fram till mellanmålet. När jag reste mig för att hämta en sked då så gjorde det sådär ont som det kan göra om man reser sig för fort. Det hugger till i livmodern och man vill helst bara vika sig. Det brukar gå över efter någon minut om jag bara sätter mig igen men det gjorde det inte den här gången utan smärtan höll i sig. När jag gick mot bussen som skulle hem kände jag det ordentligt. Jag fick gå med myrsteg för att det inte skulle göra superont. När jag var framme vid min tunnelbanestation var jag tvungen att ta hissen upp istället för trapporna. Och så fortsatte det. Kunde inte vrida mig i sängen och allt kändes bara fel oc smärtan gick nu runt så ryggen också gjorde ont plus ner i låren.

I tisdags valde jag att vara hemma eftersom att jag inte var inbokad på något jobb sedan tidigare. På kvällen var vi hos barnmorskan på en planerad kontroll. Hon trodde att jag hade fått foglossnig och bokade genast en läkartid och tipsade om att jag skulle ta det lugnt. I övrigt såg alla mina värden bra ut så om jag inte hade kunnat prata så hade det väl sett ut som att jag hade mått strålande. Jag fick också en ny tid till dagen efter för ett blodprov jag skulle göra på fastande mage som tydligen ska förklara varför jag har en massa klåda.

Så i onsdags åkte jag åter igen till Mama Mia och valde sedan att vara hemma resten av dagen. Eller rättare sagt vara hemma hos mamma där det finns ett badkar. Jag låg i badkaret i en och en halv timme med varmt vatten och när jag gjorde det var smärtan borta hela tiden. Sen kom den tillbaka när jag klev upp från badet.

Igår fick jag träffa en läkare på Mama Mia och han sjukskrev mig på heltid. Tydligen så hjälper det inte helt att han har gjort det utan försäkringskassan ska bevilja det också och det är inte alltid de gör. Det var en mindre kul nyhet men ändå skönt att få bekräftat att jag kan stanna hemma med gott samvete (det goda samvetet är inget som direkt följer mig). Jag ringde försäkringskassan när jag kom hem och de sjukanmälde mig men sa att jag troligen inte kommer att få något besut förens om en månad.

Imorse fick jag ringa och sjukanmäla mig eftersom att jag var inbokad på mitt gamla jobb. Just då fanns det inget gott samvete som höll mig sällskap. Det har jag väl i och för sig aldrig när jag sjukanmäler mig även om jag är supersjuk. Har fått höra kommentarer som att jag måste sluta vara så plikttrogen och att världen inte kommer att stanna bara för att jag ligger hemma. Rent logiskt så stannar ingen värld mer än min egen men det känns ändå inte rätt. Nu har jag också ringt min chef och berättat att jag är sjukskriven och därmed så är mitt jobb som bortblåst. Känns jätteläskigt och trist.

Att gå runt hemma är tråkigt. Jag gör det nu för fjärde dagen i sträck och jag är usel på att sysselsätta mig. När facebook och alla tidningarna på nätet är lästa så blir det sådär tomt. Jag vägrar nämligen att titta på sjunde himlen och hem till gården som  är kvalitetsprogrammen på tv som går på dagtid. Men jag ska väl försöka läsa lite böcker och se till att göra något bra av det här. Kanske till och med kan försöka vara lite social om det är så att någon annan själ är hemma under dagtid. Har även varit på Mama Mia idag och tagit nya prover eftersom de jag tog i onsdags hade försvunnit (!). Känns som att jag kan ställa dit en egen stol i väntrummet nu.

Igår var vi hemma hos mamma och gick igenom vinden för att hitta alla barnkläder som hon hade sparat. Och jag tror hon hade sparat allt.  Eller just bebiskläder hittade vi inte så mycket men däremot alla kläder från dagistiden. Massor av vida tröjor med disneytryck på och en massa hängselbyxor med olika mönster. Fyra kartonger med barnkläder och en låda med bebislakan hittade vi. Tyvärr hade en del mögglat efter 27 år på vinden och en del annat var redan välanvänt och slitet så vi får se hur mycket som kommer att gå och använda när allt är tvättat. Det finaste var nog alla babylakan som även var från när mamma var liten. Just nu ligger allt kvar hemma hos mamma för att bli tvättat innan det kommer hit sen kommer nog den stora rensningen då man ser vad man kan sätta på sitt eget barn uta att skämmas. Nu börjar vi få en bild av vad som kommer att behövas inhandlas innan det blir april och det verkar bli en hel del. Bittert bara att kläder för nyfödda inte reas ut på mellandagsrean.

Nu har jag varit på landet i en och en halv vecka och bara haft det skönt långt från stress och vardag. Jag måste säga att jag mår som en prinsessa jämfört med hur det var innan jul. Visst mår jag illa och spyr då och då och har lite ont i ryggen. Men helt plötsligt så har jag fått lite färg i ansiktet och känner mig fräschare än på länge. Vi har verkligen haft ett lagom tempo här ute. Först firade jag och Anders en egen jul i två dagar som var väldigt stillsam men mysig. Sen kom pappa ut hit och var med i den stilla lunken med oss. Då åkte vi bland annat till Västerås för att utforska mellandagsrean. Det är lite klurigt att gå på rean och köpa kläder nu. Det är ju egentligen ingen mening att köpa kläder som passar för stunden eftersom att jag ändå bara växer  (mest runt midjan) och efter att bebisen är här ska jag förhoppningsvis vara mindre än vad jag är just nu. Men jag köpte en kofta och en nyårstunika. Sedan var vi och tittade om det reades ut på några bebissaker… men det var det ont om. Vi har bestämt att vi ska köpa en brio primus babyskydd (bilstol). Med tillbehör kostar den ca 2000 kr och det hade jag hoppats på att komma undan. Men den var inte alls på rea, men vi blev tipsade om att den brukar vara på erbjudande lite då och då så vi ska hålla utkik. Än så länge behöver vi ju inte fylla upp vår bostadsyta med dessa saker.  I torsdags fyllde Anders år och vi fick lite släkt och familj på besök. Jag hade gjort traditionsenlig smörgåstårta och det blev en riktigt trevlig dag. Fredagen vart lugn med lång sovmorgon och pappa lämnade stugan och åkte till Stockholm inför nyår.  På nyår kom Steffi, Stefan och Hasse och firade med oss. Vi åt lyxmiddag som bestod av både hummer och oxfilé och tolvslaget firades med fyrverkerier och kinesiska lyktor som skickades upp i luften. Efter nyår har vi bara haft det riktigt lugnt här ute. Vi har sovit så länge på mornarna att jag fått ångest men Anders har kommit med lugnande kommentarer som att man får sova hur mycket man vill när man är gravid. Än så länge har semestern bestått av mycket film och tv-serietittande och bokläsande. Vi har sett hela tv-serien American horror story som var riktigt bra men innehöll lite väl mycket skräck för blivande föräldrar. Det handlade lite väl mycket om döda foster och obehagliga graviditeter och missfall (ja vi är självplågare). Men annars en bra serie. På fredag ska vi åka hem till Stockholm igen. Det känns som den här ledigheten har gått lite väl fort men den har ändå varit välbehövlig. På måndag ska jag jobba igen och på tisdag faller jag in i gamla vanor då jag börjar jobba för vikariepoolen igen. Jag vet inte riktigt hur det kommer att fungera med stressfaktorn att jobba på vikariepoolen men jag ska i alla fall testa en vecka och se om jag måste komma på en annan plan för att försörja mig fram till bebisen kommer. Känns lite lönlöst att börja söka jobb nu när det inte är så långt kvar.

Mycket av den här bloggen har bara handlat om elände med att vara gravid. Och nu tänker jag fortsätta. Jag lyckades nämligen få vinterkräksjukan en tredje gång innan jul. Nu tänker jag också lägga skulden på någon nämligen föräldrarna på förskolan jag jobbar på. Tror vi skickade hem en unge per dag de sista veckorna innan jul eftersom att de hade diarréer som bara gick runt på avdelningen. När man har vinterkräksjuka så får man inte komma tillbaka på förskolan förens man har varit frisk i 48 timmar. Det vill säga att man ska ha kunnat äta normal kost utan att spy eller ha lös avföring på 48 timmar sedan smittar man inte längre. Hur löser man då det som föräldrar mitt i karriären och julstressen (det är bara mitt antagande att det är så det är), jo man säger att ens barn äter för mycket pepparkakor och mandariner och har fått diarré den vägen. Mycket märkligt så var det väldigt många barn som tydligen åt offantliga mängder pepparkakor innan jul och blev dåliga utan att några föräldrar ställde undan pepparkaksburken. Och det verkade märkligt nog smitta också. Om man inte tycker att det räcker med att det skulle smitta mig två gånger så blev det nu också en tredje och värsta gång.

Onsdagkvällen innan julafton (julafton var på lördagen) tappade jag matlusten och mådde illa. Det är inte helt ovanligt just nu så jag tyckte inte att det var så konstigt. Det verkar inte vara min grej att få i mig så mycket mat nu för tiden. Men när jag gick och la mig så fick jag upp dagens alla måltider och sen var det igång. Hela natten blev det ett rännande till toaletten för att få ur mig precis allt som jag hade i kroppen och lite till. På morgonen när förskolan öppnade och det är tid att sjukanmäla sig så fanns det inte mycket kraft kvar i mig. När jag får kräksjuka blir jag fyra år igen och fånigt hjälplös. Denna gång bad jag Anders (som inte fått mycket sömn den natten) att ringa och sjukanmäla mig åt mig. Jag orkade verkligen inte lyfta på luren för att ringa. Sedan fortsatte kräksjukan så som kräksjukor brukar fortsätta med spyor och diarréer. Men den här gången fortsatte den längre än vad en brukar.  All julstress blev helt avbruten. Julklapparna blev inte färdigköpta, julmaten blev inte lagad och Anders födelsedag som skulle firas dagen innan julafton blev inte firad. Efter ett dygn kände jag mig rätt uttorkad. Anders ringer vårdguiden som vill att vi ringer BB. Barnmorskan på BB säger att jag ska dricka Coca Cola. Det sämsta tipset i världshistorien. Jag som trodde att jag redan var tom hade fel. Nu kom det ut ännu mer oidentifierad vätska från kroppen. Så om någon blir tipsad att dricka avslagen cola när den är sjuk… stå över! På julafton vaknade jag och mådde inte ett dugg bättre. Anders ringer vårdguiden åter igen och sjuksköterskan på andra sidan säger att han ska ringa en ambulans. Då blev det panik. Istället för att ringa ambulans fick jag på mig lite kläder och vi tog oss ner till bilen för att åka in till akuten själva. På akuten ville de inte ha mig eftersom att jag var för långt gången i graviditeten så jag blev skickad till gyn. När vi kom till gyn och hade fyllt i en massa papper så ville de inte ha mig där heller eftersom att jag var för långt gången i graviditeten så jag hamnade på BB. Inne i huvudet ekade det en tanke om att jag inte ville dit… jag hade ju inte tänkt att föda något barn på julafton utan i vår. Men det blev inget barnafödande denna julafton. Vi hamnade på ett eget rum och jag fick ligga på en brits i 11 timmar med droppslangar. De gjorde även ett ultraljud för att se hur den lilla krabaten som bor i magen mådde. Hen mådde utmärkt. Det kändes nästan orättvist när vi kunde se på bilden hur den låg och drack vatten och kissade när jag själv inte hade fått i mig en droppe på 3 dygn. Personalen på BB var för övrigt helt underbara, de var precis sådär gulliga som man vill att de ska vara när man mår som sämst. Ingen hade bråttom ut från rummet fast jag egentligen sågs som pestsmittad som skulle kunna skapa förödelse hos vartenda litet nyfött barn på BB. Vid halvfem hade jag fått i mig tillräckligt med dropp för att känna mig piggare och fick åka hem igen. Jag la mig på soffan och pinade i mig en liten flaska nyponsoppa medan Anders åkte hem till min familj med de julklappar som var köpta och ett paket prinskorv (ingen annan julmat hade blivit lagad från oss). Jag låg och såg Karl Bertil Johnssons jul på tv och försökte intala mig att det inte var julafton. På juldagen var jag pigg nog att sätta mig i bilen för att åka till landet med Anders.

Anders hämtade in en gran från tomten som vi klädde  och la julklappar under.  Till middag lyckades jag få i mig en halv skål varma koppen och kände mig lycklig för det. Sedan hade vi en egen liten jul med klappar och julmusik framför brasan. Väldigt mysigt men inte riktigt så jag hade tänkt att ha den sista julen utan barn.