Sofia och den växande ungen

Den här veckan har jag spenderat en hel del tid och övertid på jobbet. Sådant gör att man blir lite extra trött. Mornarna har börjat med att klockan har ringt och Dexter har hoppat upp i sängen med ett jättejam och sedan ett kurr som mer låter som en leksakskatt än en riktig. Det brukar vara en invit till att man ska kela med honom. Jättemysigt om det inte hade varit så att jag varit så dödstrött. Musklerna fungerar inte och det känns som att det inte går att komma upp ur sängen. Men det har gått varje morgon. Stegen till jobbet har känts extra tunga med de klumpiga vinterskorna som jag har varit tvungen att ha för att inte frysa om fötterna på jobbet. Den här veckan har jag klarat mig helskinnad från vinterkräksjukan som aldrig tar slut på jobbet… tror jag i alla fall. Vi har skickat hem flera barn med symptom så smittan finns fortfarande lite för nära mig för att det ska kännas helt bekvämt.

Börjar känna mig lite väl stressad inför nästa år då jag inte har något jobb. Min anställning tar ju slut om en vecka. Jag har försökt att få lite andra vick där jag jobbar nu men det verkar lönlöst. Det där med förtur till andra tjänster känns som lite tomma ord på ett papper. Men bestämde mig för idag att jag ska sluta tänka på det ett tag och ta tag i jobbfrågan efter jul. Nu ska jag jobba en vecka till sen blir det två veckor semester. Då ska jag försöka att koppla bort allt sådant och bara ta det lugnt sedan den 9 januari får jag ta tag i livet igen på något sätt.

Det här har varit en vecka då jag knappt varit hemma mer än när jag legat i sängen och sovit. I måndags var jag hos mamma och åt middag och delade upp uppgifter inför julafton, i tisdags var vi hemma hos Gunilla på middag och Anders fick mecka med lite sladdgöra, i onsdags var det glöggmingel på jobbet, igår var vi hemma hos Johan och Rebecca på middag. Mycket trevligt alltihop men en dag som denna känner jag mig rätt trött.

Idag är det fredag. Anders är på julfest med jobbet och jag har en fredagskväll i soffan hemma. Har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Jag köpte en pizza på hemvägen från jobbet för att slippa laga någon mat i vårt stökiga kök. När jag ätit pizzan däckade jag på soffan. Där sov jag i 3 timmar och vaknade upp av att en film på tv som jag hade tänkt se pågick. Nu går Lust och fägring stor på tv och jag mår alldeles för illa och gissar att det är för att jag fick i mig hela pizzan för några timmar sedan. Imorgon planerar jag en lång sovmorgon, jag hoppas att min kropp också har tänkt sig det.

I onsdags var jag hos barnmorskan för andra gången. Det är alltid spännande att gå dit. Jag visste inte riktigt vad vi skulle göra där denna gång men det visade sig att det inte alls tog lika lång tid som första gången. Den här gången beklagade jag mig lite för hur jag mådde och fick ta en del blodprover. Värdena som man kunde se direkt verkade se bra ut men jag skulle ändå börja vänja in mig på järntabletter. Jag gillar inte järntabletter men inser att de nog kommer göra nytta.

Det roligaste under det här besöket var att vi fick lyssna på bebisens hjärtslag. Det lät rätt läskigt, jättehögt och superfort. Tydligen 145 slag i minuten. Även fast ljuden kommer från min mage så är det helt oförståeligt att det kommer från något som ligger i min mage. Bara tanken att en annan människa kan bo i min kropp är väldigt märklig.

Nu har jag kommit hem från ultraljudet. Den här gången kunde man se att den växt till sig en hel del. Barnmorskan gick igenom alla kroppsdelar noga och berättade att allt såg riktigt bra ut. När man ligger där på britsen och tittar på tv-apparaten framför sig och ser det lilla livet på skärmen så går det inte in att det som sker på skärmen är det som sker inne i magen. Inne i min mage! Barnmorskan sa att bebisen sparkade järnet ett tag och Anders frågade om jag kände något, men jag kände absolut ingenting just då. Det är helt galet hur man kan se hur bebisens uppnosiga näsa ser ut och att den öppnar och stänger munnen och sträcker ut tungan. Men så var det det där med att ta reda på könet. Det tyckte inte riktigt vårt barn att vi skulle göra. Hen vägrade helt enkelt att ge sig till känna genom att knipa ihop med benen i kors. Barnmorskan försökte kolla underifrån alltså från rumpans håll. Där kunde vi se något som påminde om ett kön nerifrån. Vi såg några vaga streck som skulle kunna vara en snippa. Så nu vet vi att det KANSKE är en flicka. Men det verkar få bli en överraskning varken vi vill det eller inte. För min del känns det inte som att det gör så mycket jag är mest fascinerad över att jag sett något som ser ut att vara en helt färdig person som ligger i min mage. Nu är hen i och för sig halvfärdig eftersom att det bara är halvtid än men på bilderna verkar alla kroppsdelar vara på plats. Så häftigt!

I morse vaknade jag och mådde riktigt pyton vid 5.30. Huvudet sved och jag mådde superilla för enligt min logik den tiden på morgonen att jag hade drömt om engelsk konfekt. Jag fick trycka i mig en massa piller och somnade tillslut om och vaknade 10.40. Jag är inte riktigt med på den där känslan att det är underbart att vara gravid… jag kan hålla med om att det är otroligt häftigt att det som händer i kroppen händer men något mys är det inte på vägen. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och hoppas på att vara riktigt frisk och kry. Och nu säger jag det igen….nu tänker jag inte vara hemma en dag till fram till jul! Nu hoppas jag att det står fast också.

Den vanligaste frågan jag får och ofta även den första när folk får reda på att jag är gravid är om jag vill ta reda på könet. Om jag inte fått den frågan så har jag istället fått frågan om vad jag tror eller hoppas att det är. Jag har så klart funderat på hur jag ska göra och också kommit fram till ett svar.

För några år sedan skulle jag sagt ett stort NEJ till att ta reda på könet. Det var ur en ren politisk synvinkel. Mitt feministiska jag sa nej till det. Det ska ju inte spela någon roll om det är en flicka eller pojke och det ska heller inte göra någon skillnad. Många tar ju reda på könet för att kunna veta i förväg om de ska köpa blå eller rosa kläder. Om man ser det så så är jag fortfarande emot att ta reda på det i förväg. Men nu har jag tänkt lite till eftersom att jag redan nu vet att jag inte vill ta reda på det för att veta vilken klädavdelning jag ska gå till. Tror att en blivande dotter inte kommer undan vissa star warskläder om pappa får välja och en son kommer få leva med lite färg på tillvaron.  

Många vill låta bli att ta reda på könet för att de vill ha det som en överraskning dagen då bebisen gör entré. Det betyder att man i 40 veckor ska gå runt och spekulera om vad det är. Inte bara jag själv utan alla som vill runt mig också. Jag har redan hört teorier som att det skulle vara en pojke för att jag mår så dåligt eller att det ska vara en flicka med tanke på magens form. Det känns som att den lilla krabatens kön förstoras upp mer och mer för varje dag som går. För att sudda ut just den dramatiken så har jag (eller vi men jag vet inte om Anders har samma skäl som jag) bestämt mig för att ta reda på vad det är så tidigt som möjligt. Så tidigt som möjligt kommer troligen vara imorgon då vi ska göra rutinultraljudet (igen). Nu vet vi ju inte säkert om vi får reda på något kön utan det kan ju vara så att bebisen vänder ryggen till eller att den envisas med att hålla benen i kors så det inte går att se. Men det känns också som att jag vill veta allt som går att veta om personen som har flyttat in i min mage. Så imorgon är dagen då vi får reda på ytterligare saker om det som ska bli vårt barn. Känns lite spännande.

Idag är jag exakt i 20:e veckan enligt förra ultraljudet. Det betyder att jag nu är halvvägs i graviditeten. Men för mig känns det väldigt långt kvar till april. Men ändå är det ganska kort tid kvar om man tänker på att det är en till människa som helt plötsligt ska uppstå. Det känns långt ifrån konkret än så länge.

Igår skrev jag om livet i min mage på sistone. Att det rörde sig och att all matlust var borta. Nu ett dygn senare har jag facit i hand. Det visade sig vara en ny kräksjuka. Igår kväll började jag kräkas i jättemängder och sedan fortsatte jag hela natten fast det inte fanns kvar något i magen. Känner mig som en tvååring varje gång det händer. Jag blir helt maktlös. Försökte få Anders att sova i vardagsrummet så han skulle slippa ligga vaken på grund av hur jag mådde men han stannade så snällt i sovrummet resten av natten och klappade på mig. Känns nästan pinsamt att ringa och sjukanmäla sig nu men ligger man och tokkräks så är det mer eller mindre omöjligt att ta sig till jobbet och jag tror ingen skulle vilja ha mig där heller. Idag har jag lyckats få i mig lite vatten igen och nyss petade jag i mig lite yoghurt. Får hoppas att det stannar där det hör hemma. Har annars bara sovit hela dagen eftersom jag inte gjorde det i natt och har endast blivit väkt tre gånger, alla tre av telefonförsäljare som aldrig slutar ringa mig. Är så trött på dem! 

Nu har det börjat hända grejer. Det snurrar runt i min mage. Det som skulle kunna vara stora gasmoln i magen tror jag inte längre är några gasmoln utan någon som istället försöker visa att den finns. Det bubblar runt där inne speciellt på kvällarna.

Nu börjar det också kännas att magen växer. Anders tycker inte att det syns säger han men nu börjar det bli jobbigt med att få på mig kläderna. Jag bor i mina mammabyxor eller mjukisbyxor. Nu börjar jackan jag använder strama lite. Jag är inte så sugen på att börja använda mammajackan jag köpte på Ullared än. Under bysten ser den ut som en ballong ungefär så det kommer se ganska fånigt ut när den inte på långa vägar fylls ut.

Illamåendet och spyorna försvinner fortfarande inte. Jag har mailat och frågat min barnmorska och hon säger att jag provat typ alla knep för att bli av med illamåendet men det funkar inte så det är väl bara att stå ut (att jag skulle stå ut sa hon inte men det känns som att det är det som finns kvar att göra). Matlusten är verkligen borta. Jag blir inte sugen på något alls längre utan blir bara sugen på mat när jag är riktigt hungrig. Sen när jag har ätit blir magen helt spänd som att maten inte riktigt skulle få plats.