Sofia och den växande ungen

Veckan har varit full med händelser. I tisdags var vi hos barnmorskan och fick veta att allt är precis som det ska. Mitt järnvärde har tydligen aldrig varit bättre och då ska det tilläggas att jag lagt ner helt med järntabletterna som jag blev rekommenderad att ta men fick ont i magen av. Bebisen har inte lagt sig helt på plats för att förbereda sig på födsel (alltså huvudet neråt) utan låg lite snett. Men benen verkar ha fritt fram att sparka mig i revbenen som det känns nu. Det är lite så att man vill be den att sluta. Vi fick också veta att det var dags att välja barnavårdscentral nu. Någon som har några tips runt Johanneshov? Funderar på att ta i Hammarby sjöstad där det finns någon ny som har i samma hus som min husläkare. Men det är bara en ren chansning och ett sätt att komma undan Carema som tydligen har tre stycken i mitt område.

När vi hade varit hos barnmorskan så gick vi ut och åt efter. Lite vardagslyx sådär. Det skulle vi inte ha gjort. Vi var på en amerikansk restaurang på Götgatan som jag aldrig har lagt märke till förut. Har hela tiden trott att den var en del av Broder Tuck. Jag åt entricot där. Smakade helt okej men vaknade på morgonen där efter av att jag mådde dåligt. Spydde som en galning. Och gravidspytt har jag inte gjort sen i julas. Jag skulle egentligen åka till pappa på onsdagen när jag vaknade men fick istället ligga dubbelvikt i badrummet. Jag trodde att jag åter igen hade fått vinterkräksjukan en fjärde gång den här säsongen. Men kräkningarna slutade på eftermiddagen och jag mådde bara illa. På kvällen lyckades jag till och med äta lite fil. Så nu gissar jag att det var en matförgiftning.

Pappa som var i Stockholm väntade snällt en dag till och i torsdags så kunde vi åka hem till honom som planerat (även om det blev en dag försenat). Jag har tröttnat något enormt på de fyra väggarna i vår lägenhet hemma eftersom jag har så svårt att ta mig ut på grund av foglossningen så jag har bytt ut dessa väggar mot pappas. Det är faktiskt en befrielse att komma till en annan miljö även om jag egentligen bara har bytt soffa att sitta i med samma värmekudde. Men nu får jag också sällskap om dagarna eftersom att pappa är hemma han också även om han är lite mer rastlös än jag. Promenader för mig är helt dödsdömt så om vi ska hitta på något ute så får vi ta bilen. Ibland känns det rätt fånigt att ta bilen bara för att ta sig ut. Men det blir en hel del matlagning och dvdboxtittande.

Nu är det dags att skriva något om den nya prinsessan eftersom det från början lät som att jag och kronprinsessan Victoria var i takt i våra graviditeter. Eller från början lät det som att hon skulle få sitt barn en månad före mig. Så blev det ju inte… och det är vad jag har misstänkt hela tiden. Dagen efter att Anders och jag fick reda på att jag var gravid så gick hovet ut offentligt med hennes graviditet och att hon skulle föda i mars. Märkligt tyckte vi att det meddelade detta så tidigt. Så tidigt är ju missfallsrisken mycket större. Men sedan har hennes mage växt i en mycket snabbare takt än min av det jag sett på bilder. Jag började gissa att hon antingen skulle få tvillingar eller att de sagt ett senare datum för att lura media. Nu känns det som det sistnämnda. För marsbebisen blev en februaribebis som kom ganska exakt TVÅ månader innan vår ska komma istället för en som det var sagt från början. Sen kan man fråga sig varför jag ens lagt ner energi att ens tänka på detta eftersom att monarki inte ens är min grej. Jag tycker det mesta av det där är väldigt fånigt faktiskt. Så att jag lagt ner tanken på detta skyller jag på graviditetshormoner. Det är något jag skyller allt på som inte är som det ska. Det funkar både på konstiga smärtor som konstiga beteenden.

Imorgon är det exakt två månader kvar till beräknat förlossningsdatum. Känns både kort och långt kvar. Om jag tänker tillbaka vad jag gjorde för två månader sedan så var det jul. Det var ju inte så länge sedan men om jag tänker på hur långt det är kvar att gå runt som en handikappad så känns det väääääldigt långt kvar. Nu har magen börjat växa allt snabbare också. Ibland känns det som att inte huden ska räcka till då det verkligen sträcker över magen. Sedan har min matlust förändrats totalt. Fram till efter jul någon gång hade jag ingen matlust över huvud taget och det tog totalstopp efter bara en halv portion. Jag blev heller inte sugen på något mer än bullar någon gång ibland. Under tiden gick jag ner i vikt hela tiden. Först nu är jag snart ikapp med den vikten jag vägde innan jag blev gravid. Nu är det helt annorlunda. Jag är sugen på något hela tiden. Även om jag är proppmätt så kan jag vara sjukt sugen fortfarande. Om jag då äter det jag är sugen på så mår jag illa efter. Verkar inte sunt på något sätt… men bebisen verkar uppskatta det hela för när jag äter något så sprattlar hen till så man kan se det bara av att titta på magen. Eller så är det kanske protestsparkar.

Nu har jag satt igång och drömma en massa på nätterna igen. Jag tror att det kan vara lite utav stressdrömmar eftersom att läkare och försäkringskassan gör mitt liv oroligt just nu. Det börjar med att försäkringskassan skickar hem ett brev om att läkaren inte fyllt i läkarintyget rätt utan har glömt att skriva i vilka symptom jag har för att vara sjukskriven. Vi bokade in en ny tid hos läkaren eftersom att jag också behövde en förlängning. Den här gången ville även Anders följa med till läkaren eftersom att detta även stressar honom. Det jag inte hade räknat med var riktigt hur arg han nu var på läkaren. Så när vi kommer dit och innan jag knappt hinner sätta mig så sätter Anders igång med en utskällning av den slarviga läkaren. Och de som känner Anders vet att han inte skäller ut folk särskilt ofta. Jag kände att jag ville sjunka igenom jorden en smula eftersom jag inte alls var förberedd på hans reaktion. Men sedan visade det sig att det var effektivt. Läkarens nya läkarintyg blev mer lik en roman jämfört med det första läkarintyget och han sjukskrev mig fram till förlossningen istället för kortare perioder och blev näst intill trevlig. Han tipsade också om att vi skulle ringa handläggaren på  försäkringskassan och förklara läkarens slarv för att få snabbare service.

Nästa dag ringer jag försäkringskassan och får nästa kalldusch. Helt plötsligt så säger handläggaren att jag räknas som arbetslös eftersom att jag är timanställd och inte kan jobba med min timanställning. Och eftersom att jag är arbetslös (enligt henne då) så måste min arbetsförmåga se efter hela arbetsmarknaden. Så hon började ställa frågor om hur länge jag kan sitta på en stol utan att ha ont, hur jag sover på nätterna och en massa fler frågor. Grejen är ju att jag skulle kunna försörja mig fram till förlossningen på de jobben jag har om jag inte haft så sjukt ont så det där med arbetslöshet kändes väldigt främmande. Tillslut var jag tvungen att fråga henne om det var meningen att jag nu på två månader ska hinna byta karriär, söka jobb, få ett jobb och föda barn för att sedan vara mammaledig i kanske ett år när jag nu är sjukskriven från ett jobb som jag har (enligt mig… men enligt henne är inte att vara med i en vikariepool och att hoppa in vid behov vilket verkar vara flera dagar i veckan att ha ett jobb). Om jag hade vetat detta så hade det kanske varit en fördel om jag hade anmält mig som arbetslös på arbetsförmedlingen från första dagen jag blev sjukskriven så jag hade haft en chans till a-kassa om det nu är så att jag inte får några pengar från försäkringskassan. Men i min värld är det inte logiskt att gå till arbetsförmedlingen när jag precis har blivit sjukskriven av en läkare. Nu har det inte kommit något beslut än eftersom att handläggaren måste läsa läkarintygen först. Med tanke på att det är ett stort projekt att ens ta sig utanför dörren så kanske jag blir sjukskriven även om det inte är tunga jobb.

Drömmarna jag har haft nu har bland annat gått ut på att jag blivit jagad av chefer eftersom att jag inte redovisat på papper och frågat om lov innan jag dricker vatten ur min vattenflaska på arbetstid. Att dricka över fyra liter per vecka skulle tydligen få konsekvenser. Det är väl så min hjärna bearbetar alla intyg jag måste skicka in till försäkringskassan om exakt hur jag lever. Lite som ett påtvingat big brother… Men någonstans förstår jag att det måste redovisas men just nu känns det bara vidrigt eftersom att det är någon som sitter på makten över hela min ekonomi just nu och det hon har att gå på är hur jag och en läkare formulerar hur mitt liv ser ut i detalj.

I tisdags var vi på sista delen av förlossingsförberedande kursen vi gått på på Huddinge sjukhus. Den här gången handlade det om amning och bebis beteende första dygnet och även lite om första tiden. Den här kursen var bättre än den första delen som handlade om förlossningen. Tror i och för sig att det hade helt med föreläsaren att göra. Det var sista kursen innan bebisen kommer vad jag vet så nu ska vi vara fullärda och redo på den nya familjemedlemmen.

Under tisdagen lyckades jag besöka Huddinge sjukhus två gånger. För på morgonen fick jag skjuts dit av Steffi för att ta en spruta i förebyggande syfte. Genom mina lodprover hos barnmorskan har man nämligen kommit fram till att jag och bebisen har olika blodgrupper. Den lilla krabaten har valt att ärva Anders blodgrupp istället för min och det är på något sätt inte bra. Jag har inte helt förstått det farliga men utan sprutan så skulle ett barn nr 2 kunna dö i magen vad jag förstår. Så sprutan var något nödvändigt om jag nu skulle längta efter att få en tjock mage fler gånger.

Den här dagen har inte varit kul alls. Jag har känt mig hängig hela dagen. Eller egentligen började det redan i natt då en ilande isättande huvudvärk satte igång och jag var tvungen att gå upp och spy apropå ingenting. Illamåendet har jag annars kommit undan ganska bra de senaste veckorna men det här var nog något som påminner en hel del om migrän eller det kanske var just det det var. Efter en stor dos panodil så somnar jag vid tvåtiden. Jag vaknade sedan när Anders skulle upp vid sex med samma huvudvärk, tryckte i mig ännu mer piller och vaknade vid tio. Sedan har jag haft ett tryck i huvudet hela dagen och har bara velat sova… vilket jag har gjort också. Känns som att jag har feber fast jag inte har det och har ingen ork alls.

Jag är lite rädd att det är någon form av stressmigrän efter att jag fått ett brev från försäkringskassan igår om att mitt läkarintyg inte var komplett. Läkaren som skrev det måste komplettera det eftersom att han tydligen missat att skriva symptom (proffsig läkare...) så nu kommer beslut om sjukpenning få vänta en månad till och nästa vecka ska jag tillbaka till samma slarviga läkare för att få ett nytt läkarintyg om fortsatt sjukskrivning. Än så länge har jag inte fått ett öre utan lever på Anders lön. Om jag hade levt ensam hade det snart varit kört. Det känns inte skoj att hela min ekonomi ska hänga på en oengagerad läkares klotter på ett papper och enligt barnmorskan så är det en fördel om det är samma läkare som fortsätter att sjukskriva så byta läkare var tydligen heller ingen bra idé. Jag blir så less!

Här händer inte så jättemycket. Smärtan har blivit lite värre med tiden och det kan göra ont av att bara ta det lugnt hemma nu. Men dagarna försvinner skrämmande fort av att vara hemma nu. Jag ägnar tiden åt att göra sådant jag inte hinner annars. Som att göra fotoalbum och rensa garderober och andra gömmor. Nu har jag tröttnat på att lyssna på radio och gått över till ljudböcker för att bli underhållen samtidigt som jag hemmapysslar.

Nu har vi börjat anpassa lägenheten för den nya familjemedlemmen också. Det som tidigare har varit en datahörna, eller om jag ska vara ärlig har det mer blivit en skräphörna då vi båda använder bärbara datorer och brukar dem halvliggandes i soffan, har nu börjat bli en bebishörna. Det långa skrivbordet har nu hamnat på vinden och bokhyllan som tidigare har fyllts med en massa pluggpapper har nu fått lådor och blivit som en byrå med skåp och lådor (plugggrejerna har fått åka ner i pappersinsamlingen och vissa saker till vinden... läskigt men skönt). Skåpen har nu fyllts  med små små kläder, lakan, amningspump  och annat smått och gott som ska komma till användning om två och en halv månad.

Vi har nu också skaffat ett babyskydd (bärbar bilbarnstol för bebisar) som min snälla svärmor betalat. Att ha den ståendes i vardagsrummet är som en liten väckarklocka. Den påminner om att det inte finns någon återvändo nu. Det där med att det är en människa som ligger i magen och att det är den som ser till att det sprattlar är fortfarande helt overkligt och det verkar som att jag kommer tycka det tills jag får beviset i händerna. Det är lite som att jag inte tror på att det faktiskt fungerar. Känns nästan mer troligt att det faktiskt är en stork som kommer med bebisen än at den skulle kunna växa i min kropp.

 Men inte nog med att vi fått babyskyddet som en present. När jag var hemma hos mamma så ringer Anders och säger att han har hämtat ut mitt paket på posten som jag har beställt. Men jag kunde inte komma på något som jag har beställt. Mycket kommer per post just nu men det mesta är starwarsgodsedjur som kommer i Anders namn (de börjar bli liiiite för många av den sorten just nu i vår lägenhet) men något annat hade jag inte väntat. Så jag bad honom öppna det och han säger att det är en boll, kläder och en massa saker med ett kuvert som det stod Proppen på och jag inser att det är en present som kommit med posten. Karin hade skickat en jättepresent som både var presenter till den lille och uppmuntrande saker till mig så det ska bli lite roligare att vara hemma och vara sjukskriven.  Och uppmuntrad och glad blev jag!