Sofia och den växande bebisen

21 april, dagen jag väntat på så länge. Idag skulle Nova födas enligt experterna. Det stämde uppenbarligen inte. Istället är detta en lugn dag på landet. Jag ligger själv i soffan och tittar på repriser medan Anders och Nova ligger i sängen och sover.

 

Det är två och en halv vecka sedan Nova föddes och vi har än så länge levt i en liten bubbla då alla dygnen flyter ihop och jag har haft dålig koll på vilken veckodag det är. Det vi haft fokus på är att få Nova att äta. Vi fick först stanna fem dagar på BB bara för att hon skulle förstå att mat är en bra grej om man vill må bra. För att övertala henne har vi fått använda hjälpmedel som bröstpump, amningsskydd och ersättning i både kopp (väldigt sött när hon lapat ur en liten medicinmugg som en katt) och flaska. Tillslut blev vi hemskickade med alla hjälpmedel som ett stort bagage. Än så länge har vi inte kommit helt överens om maten men en snäll läkare sa att det brukar ta ungefär två månader innan man blir överens.

 

Vi har också fått åka till Södersjukhuset fram och tillbaka med Novas arm som fick en känga under förlossningen. Några nerver hade kommit i kläm och det lyckades bli en fraktur i nyckelbenet. Som tur är verkar hon inte haft ont men armen har varit lite lam. Men när vi i tisdags var hos sjukgymnasten konstaterades det att hon nästan var helt återställd. Då beslutade vi oss att åka till landet för att få lite lugn efter alla undersökningar. Här ute har det blivit en hel del sömn. På BB fick jag tipset att försöka sova när Nova sov för att få någon sömn alls. Bebisar vill ju äta var tredje timme dygnet runt. Hur trött man än är på natten är det svårt att ignorera när ens dotter ligger och skriker efter mat. Fortfarande undrar jag om det går att vänja sig att bli väckt i sin djupsömn för att mata en liten hungrig person som inte har koll på HUR man äter. Mycket knåp blir det och en hel del tålamod går åt. Det är tur att det går att ta igen den sömnen på dagen (men inte längre än i tre timmar).

 

Jag har också varit ute på min första promenad sedan typ ett halvår tillbaka. Foglossningen är nämligen skönt nog borta. Redan första dagen kunde jag resa mig ur sängen själv utan hjälp, så grymt skönt! Jag fick dock lite väl mycket självförtroende och fick för mig att vi skulle ta ”den vanliga rundan” på landet på 4 kilometer. Det gick bra i ungefär två kilometer sedan började höfterna säga ifrån. Men då var det bara att kämpa sig igenom de sista två kilometrarna. Insåg att om man inte har gått en promenad på ett halvår så finns det inga gåmuskler kvar. Så nu blir det en kamp att träna upp dem igen. Men ska nog korta ner promenaderna något nu i början.

 

Det har varit riktigt skönt att vi har varit två hemma som har kunnat hjälpas åt. Men nu är Anders pappadagar slut och på måndag börjar han att jobba igen och jag ska lyckas klara allt det vi sysslat med i två och en halv vecka själv. Läskigt men har så många innan mig lyckats så ska väl jag också det.



Matning på BB

Kaoset där hemma

Det är tisdagkväll och som alla andra tisdagskvällar kollar vi på Desperate Housewives, i pausen pratar vi om att det är dags att packa färdigt förlossningsväskan, jag känner ju ändå av förvärkarna då och då. Den är redan packad med det viktigaste men saker som kläder att ha på BB, en trevlig bok att läsa för att fördriva tid och en hemmabränd cd-skiva med den musik som vi vill att vårt barn ska höra som första ljud… men vi packar resten i morgon… Det är ju trots att två och en halv vecka kvar och första barnet brukar ju komma för sent. Efter Desperate Housewives kryper vi ner i säng. Anders somnar och jag slår som vanligt på min ipod för att lyssna på podradio i väntan på att somna (det brukar ta några timmar med all foglossningsvärk).  Smilla (en av våra katter) har under kvällen följt mig varenda millimeter jag gått och i sängen låg hon på min höft gick jag på toaletten följde hon med. I vanliga fall är hon inte alls så närgången. Sen händer det klockan 1:30. Mitt i en intervju med Maria Sveland om feminism så blir det alldeles blött i sängen. Blött som att jag hade kissat på mig men kissnödig var jag ju inte (och jag brukar ha vanan att gå på toaletten om det nu skulle behövas). Jag puttar försiktigt undan katten och lyfter på täcket och ser de blöta lakanen. En snabb tanke är att det inte kan vara vattnet för det är inte dags men konstaterar att det måste vara det ändå för vad annars skulle det vara? Jag väcker Anders och säger att jag TROR att vattnet har gått. Han flyger upp ur sängen och innan jag hinner blinka har han jeans och tröja på sig. Jag ringer förlossningen och är sådär fånigt trevlig som man ska vara i telefon när man pratar med en främling.

”Hej! jag tror mitt vatten har gått. Men det gör inte ont. Så vad gör jag nu?”

Jag lämnar sedan personnummer och en massa praktisk fakta om färg på vätska osv.

”Du kan få en tid imorgon klockan 10.30 till vår mottagning och ta med en binda med fostervatten i så vi kan ta ett prov.”

”Jaha, tack då. Hejdå”

Lite förvånad över att det kunde vänta till imorgon lägger jag mig igen och säger till Anders att ta det lugnt. Om de på förlossningen säger att det kan vänta till imorgon borde det väl stämma. Men jag hinner mer eller mindre bara tänka det innan det gör ofantligt ont i magen. Så ont att jag bara ville vika mig i sängen och jag ber Anders att ringa förlossningen igen.

Han får svaret att jag ska:

* ta det lugnt och vila

* ta en varm dusch

* ta två alvedon (ett tips jag i efterhand inte riktigt förstår varför jag följde)

I duschen fortsätter sedan stötvis den ofantliga smärtan och nu allt tätare och lägre. Anders sitter bredvid och tar tid eftersom vi fått veta att när det är 4 minuter mellan värkarna och de håller i sig en minut så är det dags att åka in. Nu var det alltså dags tyckte min kropp. Men det tyckte inte hon på förlossningen som svarade i telefon, utan tyckte vi åter igen skulle ta det lugnt och berättade att det var måååånga timmar kvar innan det kunde bli något barn. Vid det här skedet har Anders packat färdigt väskan och jag sitter i en hög och spyr. Vi ringer en fjärde gång med en ny taktik. ”Nu kommer vi in!” hör jag Anders säga i telefon. Vi blev välkomnade att åka in för provtagning men ändå med hotet att vi kunde få vända hem igen om förlossningen inte kommit igång tillräckligt.

 

På vägen in

Anders hade redan innan hämtat bilen och ställt den utanför porten (fråga mig inte när för det märkte jag inte av). Han hjälper mig att få på mig ett par velourbyxor, en mammatröja fylld med katthår och en svart och en prickig strumpa. Jag vet att jag hann störa mig på att strumporna inte var likadana. Det var inte en bil ute på gatorna vid 3:30. Någonstans på Ringvägen får jag en jättevärk så reklamskyltarna på vägen blev alldeles suddiga. Sen var vi framme utanför förlossningen.  Anders lämnar mig utanför porten och parkerar bilen. Medan trycker jag på porttelefonen och får veta att en undersköterska ska hämta oss. Och under tiden jag väntade kom nästa värk. Hon kom lagom till Anders kom till porten och vi blir följda in i en hiss. När hissdörrarna öppnades så kommer nästa värk gräsligare än de andra. Jag vet att jag griper tag i något handtag i hissen och hör långt borta att jag ska ta det lugnt och vänta ut värken och andas lugnt. I mitt huvud var det mer panik, jag var spänd och skakade i hela kroppen och det där med att andas var en bonus om jag kunde det över huvud taget. Jag får frågan om jag är rädd och om jag pratat med min barnmorska om det. Jag svarar ja även om jag egentligen inte riktigt menade det. Eller jag var inte rädd för förlossningen, jag var rädd för att bli hemskickad igen och så kanske lite rädd för den okontrollerade smärtan jag hade (passar inte riktigt för en kontrollmänniska). När värken avtagit fortsätter vi ut i korridoren på förlossningsavdelningen och i periferin ser jag att det hänger en mjukisstork med en bebis i näbben i taket och en klar tanke dyker upp ”VEM FÖRSÖKER DE LURA?!”

 

Det kommer en bebis

Värkarna fortsatte att komma och gjorde så fruktansvärt ont på ett helt annat sätt än jag hade tänkt. Jag har självklart förstått att en förlossning gör ont men det jag aldrig hade förstått sedan innan var på vilket sätt det skulle göra ont. Smärtan fick mig att bli tokspänd och fick kroppen att skaka och resten av världen bara försvann omkring mig och min enda tanke var ”när är det över?”. Anders fick tipset att han skulle räkna högt hur många sekunder som hade gått under varje värk så att jag skulle förstå hur långt det var kvar. Någon gång där emellan får jag hjälp av med alla kläder och får på mig landstingets nattlinne men de omatchade strumporna var kvar på. Jag får veta att jag var öppen 5 centimeter vilket inte sa mig så mycket. Jag hör också att barnmorskan frågar om mina katter som hon förstod att jag hade med tanke på att min tröja retade hennes allergi. Den konversationen var inte aktuell med tanke på att nästa värk satte igång. Då började vi prata lustgas istället. Jag fick frågan om det var okej att få det och jag tänkte bara ”GE MIG NU!”. Men så snabbt gick det inte. Istället fick jag nålar inkopplade i min hand ”nu när det var lite lugnt” så man skulle kunna sätta in ryggmärgsbedövning när det skulle behövas. Sen fick jag äntligen en syrgastub och instruktioner hur den skulle användas. Problemet var att de glömde sätta på lustgasen så jag fick bara syrgas vilket inte hjälpte mot någon smärta. Sen kom lustgasen igång. Mig fick den inte att börja skratta men jag började se suddigt och jag började känna mig full och jag försöker fokusera blicken på de stormönstrade gardinerna (vilket blev en punkt att stirra på några värkar framöver). Den luftburna fyllan fick mig tydligen att slappna av lite mer och avslappningen ledde till krystningar (nu var ryggmärgsbedövningen inaktuell på ett kick). Jag hör något om att se ett huvud och det kom mer smärta. Jag frågar hur långt det kan vara kvar och var rädd för att de skulle svara 7 timmar eftersom det ska ta lång tid att föda för förstagångsföderskor men får istället 10 minuter som svar. Sen gör det ont igen och jag andas så hårt jag kan i lustgasmasken och hör långt borta hur någon säger ”tryck!”. Nästa gång de sa ”tryck” så var det något som lättnade. Jag släpper masken och försöker fokusera min suddiga lustgasfylleblick på takplattorna men ser bara suddigt. Plötsligt ligger något skrikande på mitt bröst. Jag får frågan om jag förstår vad det är som har hänt. ”Ja” svarar jag utan att riktigt mena det. Eller jag förstod att de sa att jag fått en dotter och att hon mådde bra men kände mig så pass avtrubbad (av vad jag tror var lustgasen) att jag inte lyckades reagera med några lyckorus och de glädjetårar som man får se när de föder barn på tv uteblev. Istället försökte jag se hur hon såg ut men lyckas bara se det mörka lockiga hårfästet. Sen får jag höra att jag ska trycka igen. ”De skämtar väl nu jag ska inte ha tvillingar” hann jag tänka innan jag plikttroget gjorde som de sa fast jag egentligen inte hade ork till det. Men ut kom inte en till bebis utan moderkakan som jag helt hade glömt bort. När det var klart fick jag veta att jag hade åstadkommit en riktigt snabb förlossning. Att de räknat med att Nova skulle komma klockan 11 men att hon istället blev född klockan prick sex på morgonen. Plötsligt får jag frågan ”Ni hade bråttom när ni åkte hemifrån va?" och undersköterskan pekade på mina omatchade strumpor.

 

Nova var 49 centimeter lång, vägde 3155 gram, var två och en halv vecka för tidig och världens sötaste unge!

Nu har vi varit på landet för sista gången innan det är dags för bebisen att komma ut. Nu är det tre veckor kvar så nu vågar vi inte lämna Stockholm plus att jag har börjat känna nya krämpor som jag inte märkt av tidigare som är tecken på att det närmar sig. Magen spänner till exempel upp sig som en fotboll och blir stenhård vilket tydligen ska vara sammandragningar.


Helgens aktiviteter på landet har varit att göra i ordning stugan för den nya familjemedlemmen och städning. Eller det är väl Anders som har fått jobba och jag har pekat. Anders har byggt ett skötbord i vår lilla hall (den utanför badrummet för de som varit på landet). Jag har målat om spjälsängen som Anders och hans syskon sov i när de var små från 70-talsgrön till vit. Vi fick också beskära en madrass till sängen eftersom att det inte fanns några i rätt mått att köpa. Nu är den bäddad och klar att krypa ner i. Så nu är det helt klart där ute. Känns helt galet att jag ska kunna kalla mig för mamma nästa gång vi är på landet!

Nu är det tre och en halv vecka kvar. Nu har vi börjat förbereda saker som ska göras i sista sekunden (eller veckorna). Jag har börjat packa förlossningsväskan, Anders har börjat bygga ett skötbord på landet, i helgen blir det dessutom sista helgen på landet själva sen har vi bestämt att vi inte vågar åka dit något mer förens bebis har kommit.

                                             

Om nätterna drömmer jag nu att jag går på promenader. Det är helt galet vad jag längtar efter att kunna röra på mig, tråkigt nog vet jag inte när det kommer att gå igen. Jag har läst tråkiga saker på nätet som att foglossningssmärtor kan fortsätta upp till ett år efter förlossningen. Men rent logiskt borde det vara lite lättare att ta sig fram sedan när kroppen har blivit lättare. Igår låste sig nedre delen av min högra sidan av ryggen. Det gick inte att ta riktiga steg. Galet frustrerande! Idag är det som tur är bättre.

 

Nu är det bara att försöka å veckorna att gå så fort som möjligt. Hoppas på att få lite inplanerat så dagarna går snabbare. På ett sätt orkar jag inte göra så mycket men dagarna ensam hemma i lägenheten är så galet sega. Sen finns det massor av saker att göra som jag är oförmögen till. Lägenheten skulle behöva en ordentlig storstädning, fönsterna borde putsas och bebismöblerna borde monteras.

Vaknade för en stund sen och har hela natten drömt om att jag jobbade på någon förskola. Jag vet inte riktigt vilken, kände inte igen barnen eller byggnaden men kul tyckte jag det var. Jag tyckte till och med att det som jag i vanliga fall tycker är mindre kul med förskolejobbet var jätteroligt. I drömmen var jag även sjukskriven men ”tjuvjobbade” för att jag tyckte det var så kul. I slutet av drömmen ringer även förskolan jag jobbade på innan jag blev sjukskriven och undrade om jag bara kunde hoppa in i en dag och mitt svar är ”inga problem, bara ni förstår att jag inte är fullt så rörlig”. Sen vaknade jag och min första tanke var ”hur ska jag kunna vända mig i åt andra hållet i sängen utan att kvida av smärta?”. Tror det börjar bli rätt tydligt att jag är trött på att gå runt här hemma utan att göra nytta.

 

Annars känns det mer och mer att det närmar sig nu. Det är exakt 32 dagar kvar till beräknad förlossning. I söndags var vi hemma hos Anders bror och fick med oss barnvagn, vagga, en massa leksaker och en dopklänning som Anders farmor har sytt. Det känns helt galet att ha en barnvagn ståendes i vardagsrummet. Det känns overkligt att vi skulle behöva en barnvagn.  Jag har nu köpt de sista kläderna som kommer att vara nödvändiga att ha första tiden. Så nu är det inte så mycket kvar. Eller vi ska montera ihop det vi har köpt och fått och sen ska vi fixa säng och skötbord till landet.

 

Just nu är det Efter tio på tv med Malou von Sivers som nyss ställde frågan om pappor ska vara med på förlossningen. Vad är det för fråga? Är det vanligt att pappor vägrar? Känns som att den frågan tillhör något helt annat decennium. Argumentet för att papporna inte skulle vara med är att de skulle tycka att det var äckligt och groteskt. Blir mörkrädd och vet inte om jag ens vill titta efter pausen då de ska ta tag i frågorna om papparollen med Martin Melin. Vet inte hur sunt det är att sitta och vara arg på de som uttalar sig i tv…

1 månad och 9 dagar kvar till beräknad förlossning. Längtar tills det är över nu men har nog inte riktigt förstått exakt vad det innebär att det är över. Jag har en mängd olika appar till min ipod som uppdaterar mig vecka för vecka vad som händer i kroppen och runt om. Nu börjar de tipsa om att det är dags att packa väskan till BB. Om vi nu placerar en väska i hallen för att åka så kommer det kännas väldigt konkret.

Har börjat fundera på om det är ett aerobicsproffs som bor i min mage. Fram och tillbaka rör hen sig och bökar som bara den. Ibland blir det svårt att andas då hen trycker till lungorna. Hela magen verkligen rör sig. Men hen verkar inte gillar att det tafsas. Nu för tiden så säger jag ganska ofta "titta nu rör sig hela magen igen! Kolla där!". Ofta kommer det även en nyfiken hand som vill känna men då stannar det upp. Igår kväll försökte jag överlista den lilla krabaten när Anders och jag låg i sängen. Det spratlade och var allmänt irreterade så jag bad honom lägga sin hand där så det skulle sluta. Det fungerade. Men inte allt för länge. Helt plötslig så tyckte den även att hens pappa skulle få lite sparkar.

Nu har vi fått i uppgift av barnmorskan att skriva ett förlossningsbrev också. Det är ett brev till förlossningen där man skriver om hur man önskar att förlossningen ska vara och om det är något speciellt för personalen att tänka på. Många har väl funderat ut vilken bedövning som ska användas osv. Mitt förtroende till barnmorskorna är så pass stort att jag inte har någon åsikt innan om bedövning. Känns som att jag lite oproffsigt kommer skriva att jag vill ha den bedövningen som gör att det gör minst ont.

Fram med den alkoholfria champagnen! Idag fick jag äntligen bekräftat av försäkringskassan att jag är sjukskriven och har dessutom fått pengar också. Känner mig sjukt lättad! Nu kan man fokusera på föräldrapenningen istället för sjukskrivningen. Är på riktigt bra humör nu. Ikväll åker vi till landet. Ska bli skönt att lämna lägenheten och ska förhoppningsvis få en nypa frisk luft också. Förra helgen kunde vi med lite envishet äta ute. Så jag behöver en ny dos av det.

Nu är det 45 dagar kvar till beräknad förlossning och magen växer snabbare än någonsin och blir tyngre och tyngre. På vågen syns det märkligt nog inte men jag har någon form av tyngdpunkt av kroppen över höfterna långt in i kroppen. Låter kanske självklart men det är en märklig känsla när man inte varit med om det förut. Ett annat bevis på att magen växer är att mina kläder inte passar. Eller mycket av mina vanliga kläder har jag gett upp sedan länge. Men min ursnygga outfit jag går runt med på dagarna när jag bara är hemma är velourbyxor och Anders t-shirtar. Nu har t-shirtarna blivit för korta så att magen envist tittar fram.

 

Inne i magen är det full aktivitet. Det märks att det börjar bli trångt för min inneboende.  De kraftiga sparkarna har bytts ut mot ett bökande. Det känns som hen vrider och vänder sig där inne och när hen gör det så syns det för blotta ögat utanpå magen. Barnmorskan sa igår att det just nu verkar som att bebisen har lagt sig till rätta för att komma ut. Alltså med huvudet rakt ner och fötterna upp. Fötterna sparkar alltså mig i revbenen när de rör sig och det känns. Sen har jag en misstanke att hen med en oidentiferad kroppsdel trycker på min kissblåsa bara för att jävlas. Turen att gå till toaetten kanske är väldigt roande med tanke på att jag mest sitter still.

 

Annars känner jag att det har blivit mycket svårare att hantera stress just nu jämfört med vad jag brukar ha. Saker som inte går som de ska är inte kul. Just nu har vår bil fått en dödsdom och vi måste byta (alternativt laga den för en summa som är högre än bilen är värd) inom tre veckor. Sådana tankar gillar jag inte. Sedan har jag fortfarande inte fått besked från försäkringskassan och det blir bara kaos för mig när jag funderar på. Jag har heller inte fått tillbaka papper som min arbetsgivare ska skriva på om min årsinkomst och hur mycket jag har arbetat. Allt detta är sådant som jag borde ta tag i. Eller bilen sköter väl Anders bättre än mig. Men ska man lägga alla sina besparingar på något så känns det som att det är en affär som ska gå rätt till. De andra sakerna borde inte ligga på mig men tydligen så måste man tjata på folk för att de ska göra sitt jobb… det är ju bara jag som förlorar på om det inte görs…

Veckan har varit full med händelser. I tisdags var vi hos barnmorskan och fick veta att allt är precis som det ska. Mitt järnvärde har tydligen aldrig varit bättre och då ska det tilläggas att jag lagt ner helt med järntabletterna som jag blev rekommenderad att ta men fick ont i magen av. Bebisen har inte lagt sig helt på plats för att förbereda sig på födsel (alltså huvudet neråt) utan låg lite snett. Men benen verkar ha fritt fram att sparka mig i revbenen som det känns nu. Det är lite så att man vill be den att sluta. Vi fick också veta att det var dags att välja barnavårdscentral nu. Någon som har några tips runt Johanneshov? Funderar på att ta i Hammarby sjöstad där det finns någon ny som har i samma hus som min husläkare. Men det är bara en ren chansning och ett sätt att komma undan Carema som tydligen har tre stycken i mitt område.

 

När vi hade varit hos barnmorskan så gick vi ut och åt efter. Lite vardagslyx sådär. Det skulle vi inte ha gjort. Vi var på en amerikansk restaurang på Götgatan som jag aldrig har lagt märke till förut. Har hela tiden trott att den var en del av Broder Tuck. Jag åt entricot där. Smakade helt okej men vaknade på morgonen där efter av att jag mådde dåligt. Spydde som en galning. Och gravidspytt har jag inte gjort sen i julas. Jag skulle egentligen åka till pappa på onsdagen när jag vaknade men fick istället ligga dubbelvikt i badrummet. Jag trodde att jag åter igen hade fått vinterkräksjukan en fjärde gång den här säsongen. Men kräkningarna slutade på eftermiddagen och jag mådde bara illa. På kvällen lyckades jag till och med äta lite fil. Så nu gissar jag att det var en matförgiftning.

 

Pappa som var i Stockholm väntade snällt en dag till och i torsdags så kunde vi åka hem till honom som planerat (även om det blev en dag försenat). Jag har tröttnat något enormt på de fyra väggarna i vår lägenhet hemma eftersom jag har så svårt att ta mig ut på grund av foglossningen så jag har bytt ut dessa väggar mot pappas. Det är faktiskt en befrielse att komma till en annan miljö även om jag egentligen bara har bytt soffa att sitta i med samma värmekudde. Men nu får jag också sällskap om dagarna eftersom att pappa är hemma han också även om han är lite mer rastlös än jag. Promenader för mig är helt dödsdömt så om vi ska hitta på något ute så får vi ta bilen. Ibland känns det rätt fånigt att ta bilen bara för att ta sig ut. Men det blir en hel del matlagning och dvdboxtittande.

 

 

Nu är det dags att skriva något om den nya prinsessan eftersom det från början lät som att jag och kronprinsessan Victoria var i takt i våra graviditeter. Eller från början lät det som att hon skulle få sitt barn en månad före mig. Så blev det ju inte… och det är vad jag har misstänkt hela tiden. Dagen efter att Anders och jag fick reda på att jag var gravid så gick hovet ut offentligt med hennes graviditet och att hon skulle föda i mars. Märkligt tyckte vi att det meddelade detta så tidigt. Så tidigt är ju missfallsrisken mycket större. Men sedan har hennes mage växt i en mycket snabbare takt än min av det jag sett på bilder. Jag började gissa att hon antingen skulle få tvillingar eller att de sagt ett senare datum för att lura media. Nu känns det som det sistnämnda. För marsbebisen blev en februaribebis som kom ganska exakt TVÅ månader innan vår ska komma istället för en som det var sagt från början. Sen kan man fråga sig varför jag ens lagt ner energi att ens tänka på detta eftersom att monarki inte ens är min grej. Jag tycker det mesta av det där är väldigt fånigt faktiskt. Så att jag lagt ner tanken på detta skyller jag på graviditetshormoner. Det är något jag skyller allt på som inte är som det ska. Det funkar både på konstiga smärtor som konstiga beteenden.

Imorgon är det exakt två månader kvar till beräknat förlossningsdatum. Känns både kort och långt kvar. Om jag tänker tillbaka vad jag gjorde för två månader sedan så var det jul. Det var ju inte så länge sedan men om jag tänker på hur långt det är kvar att gå runt som en handikappad så känns det väääääldigt långt kvar. Nu har magen börjat växa allt snabbare också. Ibland känns det som att inte huden ska räcka till då det verkligen sträcker över magen. Sedan har min matlust förändrats totalt. Fram till efter jul någon gång hade jag ingen matlust över huvud taget och det tog totalstopp efter bara en halv portion. Jag blev heller inte sugen på något mer än bullar någon gång ibland. Under tiden gick jag ner i vikt hela tiden. Först nu är jag snart ikapp med den vikten jag vägde innan jag blev gravid. Nu är det helt annorlunda. Jag är sugen på något hela tiden. Även om jag är proppmätt så kan jag vara sjukt sugen fortfarande. Om jag då äter det jag är sugen på så mår jag illa efter. Verkar inte sunt på något sätt… men bebisen verkar uppskatta det hela för när jag äter något så sprattlar hen till så man kan se det bara av att titta på magen. Eller så är det kanske protestsparkar.

Nu har jag satt igång och drömma en massa på nätterna igen. Jag tror att det kan vara lite utav stressdrömmar eftersom att läkare och försäkringskassan gör mitt liv oroligt just nu. Det börjar med att försäkringskassan skickar hem ett brev om att läkaren inte fyllt i läkarintyget rätt utan har glömt att skriva i vilka symptom jag har för att vara sjukskriven. Vi bokade in en ny tid hos läkaren eftersom att jag också behövde en förlängning. Den här gången ville även Anders följa med till läkaren eftersom att detta även stressar honom. Det jag inte hade räknat med var riktigt hur arg han nu var på läkaren. Så när vi kommer dit och innan jag knappt hinner sätta mig så sätter Anders igång med en utskällning av den slarviga läkaren. Och de som känner Anders vet att han inte skäller ut folk särskilt ofta. Jag kände att jag ville sjunka igenom jorden en smula eftersom jag inte alls var förberedd på hans reaktion. Men sedan visade det sig att det var effektivt. Läkarens nya läkarintyg blev mer lik en roman jämfört med det första läkarintyget och han sjukskrev mig fram till förlossningen istället för kortare perioder och blev näst intill trevlig. Han tipsade också om att vi skulle ringa handläggaren på  försäkringskassan och förklara läkarens slarv för att få snabbare service.

 

Nästa dag ringer jag försäkringskassan och får nästa kalldusch. Helt plötsligt så säger handläggaren att jag räknas som arbetslös eftersom att jag är timanställd och inte kan jobba med min timanställning. Och eftersom att jag är arbetslös (enligt henne då) så måste min arbetsförmåga se efter hela arbetsmarknaden. Så hon började ställa frågor om hur länge jag kan sitta på en stol utan att ha ont, hur jag sover på nätterna och en massa fler frågor. Grejen är ju att jag skulle kunna försörja mig fram till förlossningen på de jobben jag har om jag inte haft så sjukt ont så det där med arbetslöshet kändes väldigt främmande. Tillslut var jag tvungen att fråga henne om det var meningen att jag nu på två månader ska hinna byta karriär, söka jobb, få ett jobb och föda barn för att sedan vara mammaledig i kanske ett år när jag nu är sjukskriven från ett jobb som jag har (enligt mig… men enligt henne är inte att vara med i en vikariepool och att hoppa in vid behov vilket verkar vara flera dagar i veckan att ha ett jobb). Om jag hade vetat detta så hade det kanske varit en fördel om jag hade anmält mig som arbetslös på arbetsförmedlingen från första dagen jag blev sjukskriven så jag hade haft en chans till a-kassa om det nu är så att jag inte får några pengar från försäkringskassan. Men i min värld är det inte logiskt att gå till arbetsförmedlingen när jag precis har blivit sjukskriven av en läkare. Nu har det inte kommit något beslut än eftersom att handläggaren måste läsa läkarintygen först. Med tanke på att det är ett stort projekt att ens ta sig utanför dörren så kanske jag blir sjukskriven även om det inte är tunga jobb.

 

Drömmarna jag har haft nu har bland annat gått ut på att jag blivit jagad av chefer eftersom att jag inte redovisat på papper och frågat om lov innan jag dricker vatten ur min vattenflaska på arbetstid. Att dricka över fyra liter per vecka skulle tydligen få konsekvenser. Det är väl så min hjärna bearbetar alla intyg jag måste skicka in till försäkringskassan om exakt hur jag lever. Lite som ett påtvingat big brother… Men någonstans förstår jag att det måste redovisas men just nu känns det bara vidrigt eftersom att det är någon som sitter på makten över hela min ekonomi just nu och det hon har att gå på är hur jag och en läkare formulerar hur mitt liv ser ut i detalj.

I tisdags var vi på sista delen av förlossingsförberedande kursen vi gått på på Huddinge sjukhus. Den här gången handlade det om amning och bebis beteende första dygnet och även lite om första tiden. Den här kursen var bättre än den första delen som handlade om förlossningen. Tror i och för sig att det hade helt med föreläsaren att göra. Det var sista kursen innan bebisen kommer vad jag vet så nu ska vi vara fullärda och redo på den nya familjemedlemmen.

 

Under tisdagen lyckades jag besöka Huddinge sjukhus två gånger. För på morgonen fick jag skjuts dit av Steffi för att ta en spruta i förebyggande syfte. Genom mina lodprover hos barnmorskan har man nämligen kommit fram till att jag och bebisen har olika blodgrupper. Den lilla krabaten har valt att ärva Anders blodgrupp istället för min och det är på något sätt inte bra. Jag har inte helt förstått det farliga men utan sprutan så skulle ett barn nr 2 kunna dö i magen vad jag förstår. Så sprutan var något nödvändigt om jag nu skulle längta efter att få en tjock mage fler gånger.

Den här dagen har inte varit kul alls. Jag har känt mig hängig hela dagen. Eller egentligen började det redan i natt då en ilande isättande huvudvärk satte igång och jag var tvungen att gå upp och spy apropå ingenting. Illamåendet har jag annars kommit undan ganska bra de senaste veckorna men det här var nog något som påminner en hel del om migrän eller det kanske var just det det var. Efter en stor dos panodil så somnar jag vid tvåtiden. Jag vaknade sedan när Anders skulle upp vid sex med samma huvudvärk, tryckte i mig ännu mer piller och vaknade vid tio. Sedan har jag haft ett tryck i huvudet hela dagen och har bara velat sova… vilket jag har gjort också. Känns som att jag har feber fast jag inte har det och har ingen ork alls.

 

Jag är lite rädd att det är någon form av stressmigrän efter att jag fått ett brev från försäkringskassan igår om att mitt läkarintyg inte var komplett. Läkaren som skrev det måste komplettera det eftersom att han tydligen missat att skriva symptom (proffsig läkare...) så nu kommer beslut om sjukpenning få vänta en månad till och nästa vecka ska jag tillbaka till samma slarviga läkare för att få ett nytt läkarintyg om fortsatt sjukskrivning. Än så länge har jag inte fått ett öre utan lever på Anders lön. Om jag hade levt ensam hade det snart varit kört. Det känns inte skoj att hela min ekonomi ska hänga på en oengagerad läkares klotter på ett papper och enligt barnmorskan så är det en fördel om det är samma läkare som fortsätter att sjukskriva så byta läkare var tydligen heller ingen bra idé. Jag blir så less!

Här händer inte så jättemycket. Smärtan har blivit lite värre med tiden och det kan göra ont av att bara ta det lugnt hemma nu. Men dagarna försvinner skrämmande fort av att vara hemma nu. Jag ägnar tiden åt att göra sådant jag inte hinner annars. Som att göra fotoalbum och rensa garderober och andra gömmor. Nu har jag tröttnat på att lyssna på radio och gått över till ljudböcker för att bli underhållen samtidigt som jag hemmapysslar.

 

Nu har vi börjat anpassa lägenheten för den nya familjemedlemmen också. Det som tidigare har varit en datahörna, eller om jag ska vara ärlig har det mer blivit en skräphörna då vi båda använder bärbara datorer och brukar dem halvliggandes i soffan, har nu börjat bli en bebishörna. Det långa skrivbordet har nu hamnat på vinden och bokhyllan som tidigare har fyllts med en massa pluggpapper har nu fått lådor och blivit som en byrå med skåp och lådor (plugggrejerna har fått åka ner i pappersinsamlingen och vissa saker till vinden... läskigt men skönt). Skåpen har nu fyllts  med små små kläder, lakan, amningspump  och annat smått och gott som ska komma till användning om två och en halv månad.

 

Vi har nu också skaffat ett babyskydd (bärbar bilbarnstol för bebisar) som min snälla svärmor betalat. Att ha den ståendes i vardagsrummet är som en liten väckarklocka. Den påminner om att det inte finns någon återvändo nu. Det där med att det är en människa som ligger i magen och att det är den som ser till att det sprattlar är fortfarande helt overkligt och det verkar som att jag kommer tycka det tills jag får beviset i händerna. Det är lite som att jag inte tror på att det faktiskt fungerar. Känns nästan mer troligt att det faktiskt är en stork som kommer med bebisen än at den skulle kunna växa i min kropp.

 Men inte nog med att vi fått babyskyddet som en present. När jag var hemma hos mamma så ringer Anders och säger att han har hämtat ut mitt paket på posten som jag har beställt. Men jag kunde inte komma på något som jag har beställt. Mycket kommer per post just nu men det mesta är starwarsgodsedjur som kommer i Anders namn (de börjar bli liiiite för många av den sorten just nu i vår lägenhet) men något annat hade jag inte väntat. Så jag bad honom öppna det och han säger att det är en boll, kläder och en massa saker med ett kuvert som det stod Proppen på och jag inser att det är en present som kommit med posten. Karin hade skickat en jättepresent som både var presenter till den lille och uppmuntrande saker till mig så det ska bli lite roligare att vara hemma och vara sjukskriven.  Och uppmuntrad och glad blev jag!