21 april, dagen jag väntat på så länge. Idag skulle Nova födas enligt experterna. Det stämde uppenbarligen inte. Istället är detta en lugn dag på landet. Jag ligger själv i soffan och tittar på repriser medan Anders och Nova ligger i sängen och sover.
Det är två och en halv vecka sedan Nova föddes och vi har än så länge levt i en liten bubbla då alla dygnen flyter ihop och jag har haft dålig koll på vilken veckodag det är. Det vi haft fokus på är att få Nova att äta. Vi fick först stanna fem dagar på BB bara för att hon skulle förstå att mat är en bra grej om man vill må bra. För att övertala henne har vi fått använda hjälpmedel som bröstpump, amningsskydd och ersättning i både kopp (väldigt sött när hon lapat ur en liten medicinmugg som en katt) och flaska. Tillslut blev vi hemskickade med alla hjälpmedel som ett stort bagage. Än så länge har vi inte kommit helt överens om maten men en snäll läkare sa att det brukar ta ungefär två månader innan man blir överens.
Vi har också fått åka till Södersjukhuset fram och tillbaka med Novas arm som fick en känga under förlossningen. Några nerver hade kommit i kläm och det lyckades bli en fraktur i nyckelbenet. Som tur är verkar hon inte haft ont men armen har varit lite lam. Men när vi i tisdags var hos sjukgymnasten konstaterades det att hon nästan var helt återställd. Då beslutade vi oss att åka till landet för att få lite lugn efter alla undersökningar. Här ute har det blivit en hel del sömn. På BB fick jag tipset att försöka sova när Nova sov för att få någon sömn alls. Bebisar vill ju äta var tredje timme dygnet runt. Hur trött man än är på natten är det svårt att ignorera när ens dotter ligger och skriker efter mat. Fortfarande undrar jag om det går att vänja sig att bli väckt i sin djupsömn för att mata en liten hungrig person som inte har koll på HUR man äter. Mycket knåp blir det och en hel del tålamod går åt. Det är tur att det går att ta igen den sömnen på dagen (men inte längre än i tre timmar).
Jag har också varit ute på min första promenad sedan typ ett halvår tillbaka. Foglossningen är nämligen skönt nog borta. Redan första dagen kunde jag resa mig ur sängen själv utan hjälp, så grymt skönt! Jag fick dock lite väl mycket självförtroende och fick för mig att vi skulle ta ”den vanliga rundan” på landet på 4 kilometer. Det gick bra i ungefär två kilometer sedan började höfterna säga ifrån. Men då var det bara att kämpa sig igenom de sista två kilometrarna. Insåg att om man inte har gått en promenad på ett halvår så finns det inga gåmuskler kvar. Så nu blir det en kamp att träna upp dem igen. Men ska nog korta ner promenaderna något nu i början.
Det har varit riktigt skönt att vi har varit två hemma som har kunnat hjälpas åt. Men nu är Anders pappadagar slut och på måndag börjar han att jobba igen och jag ska lyckas klara allt det vi sysslat med i två och en halv vecka själv. Läskigt men har så många innan mig lyckats så ska väl jag också det.
Matning på BB
