Jag vet hur jag kritiserat när ett gäng mammor på tv3 sätter in sina döttrar på modellskola och lever sedan sina liv genom sina döttrar som egentligen inte vet vad de sysslar med. Jag suckade och stönade och tyckte mödrarna var fruktansvärda. Men så kom jag på mig själv igår när jag var på rean på Name it för att köpa barnkläder.
Jag går fram till hyllan med klänningar med 50% rea och trots att jag redan tänkt att Nova ska använda sin finklänning som hon har haft på en fest tidigare på midsommar (hon lär inte kunna ha den så många fler gånger eftersom att hon växer så att det knakar) så står jag plötsligt i kön med inte en utan två blommiga klänningar att vara fin i och dessutom med matchande tajts till. När jag står där börjar jag fundera på vad anledningen till att hon ska få dessa klänningar är. Kommer hon bli en så mycket lyckligare människa av att hon har en blommig ny klänning på midsommar istället för en enfärgad som hon använt förut? Nej inte ett dugg lyckligare kom jag snabbt fram till, betalar och inser att den som vill ha dessa kläder är inte Nova utan jag. Och helt plötsligt står jag som ett fån och gör samma sak som modellmammorna. Visst skulle jag kunna gå och köpa en blommig klänning till mig själv istället men är helt säker på att jag inte skulle vara lika söt som Nova i nya kläder och struntade helt i att gå in i affärer med vuxenkläder.
Så nu lever jag genom min dotter. Men sedan försöker jag intala mig själv att jag inte är lika ond som mammorna som tvingar sina döttrar att göra saker som tillhör vuxenlivet med argumentet att ”hon vill detta själv”, samtidigt som 8-åringen står där med hårdsminkat ansikte, renrakade ben och plutande läppar och tittar in i kameran med osäkerhet i blicken. Jag kommer i den tanken fram till att Nova inte tar skada av att ha blommor på klänningen men det är hennes mamma som blir glad av att se dessa blommor och att jag överanalyserar det hela en smula. Men det är ändå tankvärt hur lätt det är att sätta dit sig själv för något jag själv är emot.
