Sofia och den växande ungen

Ögonlocken ser ut som ballonger, huvudet dunkar, halsen raspar.... nej jag är inte sjuk utan har bara haft en vidrig natt. Nova bestämde sig nämligen för att gallskrika ni vet sådär så att skriket kommer ända från tårna och om det skulle hända något som skulle göra ont så skulle det inte gå att skrika högre för att hon redan är på maxnivå. Så underbart har vi haft det in att från kl 00.15 till 4.30. Vi försökte med allt, allt från de vanliga knapen med att vagga, mata med välling (det ville hon absolut inte ha) sjunga coh sätta henne upp till de medicinska knepen Alvedon, dunderkräm för jobbiga tänder från Frankrike, ingenting hjälpte. Vid fyra satte vi på Hitta Nemo på sovrums-tv'n och sedan började det tystna. Precis när Nemo försvinner och hans far hittar ett cyklop med en adress så skriker hon till en sista gång innan hon däckar på Anders mage av utmattning. Sedan fortsätter samma cirkus idag, huvudet ilar för varje skrik. Dessutom så börjar semestern idag, Anders jobbar sin sista dag just nu och sen blir det mer eller mindre två månader på landet. Men vad vore inte en sista dagen innan semester utan stress. Igår blev boupptäckningen klar och då ska jag även hinna besöka banker, skriva olika papper osv tillsammans med bror innan vi åker och självklart innan banken stänger (jag trodde de tagit bort att de stänger kl 15 varje dag men nej service är inte eras starka drag). Jag känner mig helt däckad och ska både packa handla och skriva papper innan Anders kommer hem. det ska bli underbart kul att stå på banken med Nova (som inte har slutat skrika), de kanske känner sig stressade då och skyndar sig i alla fall.

Just nu önskar jag mig bara en sak och det är sömn... på andra plats kommer ett par ögonlock som inte ser ut som ballonger.

Ikväll var både Anders och jag på förskolemöte för oss som hittills inte fått någon förskoleplats fast det snart (nåja) är höst¨. Vi ställde oss i kön lite sent eftersom att vi flyttade i januari så vår plats i kön har inte sett särskilt rolig ut. Men efter ikväll så blev vi lite lugnare då vi blev lovade att det kommer att lösa sig oh hamnar vi inte i sjöstan så hamnar vi på söder, lugnande ord när man är rädd att hamna åt tjotaheiti.

I övrigt har vi varit på gravsättning idag. Så nu ligger pappa under jord på Skogskyrkogården. Nu är det bara en gravsten som saknas. Ett steg närmare att bli färdig med allt praktiskt man måste tänka på samtidigt som sorgen. Känns lite galet att tänka så men det är så mycket man ska tänka på som man aldrig behövt lämna en tanke åt tidigare och det är inte jätteroliga saker att ta hand om heller.

Men snart är det semester, inte för att man slipper förskoleplaner och bouppteckningar men det kanske blir lite trevligare att göra det i en solstol på landet.

Ledigheten här på landet flyter på fint och går alldeles för fort. Idag har jag i alla fal fått sola lite på bryggan under en molnfri himmel. Annars ser arbetsfördelningen lite annorlunda ut jämfört med tiden utan barn. Någon måste ta hand om barnet. Och de som påstår att barn sover också har fel. Eller fel på det viset att hon till en stor del är vaken på dagarna och har den goda smaken att sova på natten med vissa pauser då hon är hungrig. Så nu blir uppdelningen att Anders får göra något som att till exempel diska och jag sitter med vår lilla skrutta. När han är klar med det så får jag sätta mig och til exempel måla på en tavla medan hon roar sin pappa. Just nu klipper Anders gräset och Nova och jag väntar på några jäsande degar som ska bli ciabatta och frukostfrallor. Inte jätteansträngande, jag gillar dubbeldagar! Men det bästa av allt är att Nova roar sig med att ligga på rygg och skrattar högt. Vad hon skrattar åt är oklart, det kan vara musiken på radio eller så tycker hon att hennes mamma ser fasligt rolig ut. Svårt att säga och det spelar egentligen ingen roll. De höga skratten får mitt hjärta att smälta totalt. Det går inte annat än att vara på gott humör när hon skrattar.

I de flestas värld så kanske inte en långpromenad är på 4 kilometer. Men för mig var det stort att jag lyckades att gå så långt idag!

 

Anders och jag har börjat med våra dubbeldagar nu, det vill säga att vi är föräldralediga tillsammans, det känns alltså som semester fast lite sämre betalt. Vi har självklart flyttat ut på landet för att njuta av sommaren med Nova så mycket som möjligt. Nu har vi väl inte haft toktur med vädret och av någon anledning så har vi börjat tycka att det är fint väder bara för att det inte regnar. Men jag ska sluta skriva om vädret för det ämnet börjat bli tjatigt en sommar som denna.  

 

På semestern brukar man ju festa till det lite. Vardagsmaten försvinner och kranvattnet till maten råkar helt plötsligt vara vin. Om det nu är någon som reagerar på att denna nyblivna mamma dricker vin så ska det tilläggas att hon heller inte ammar eller blir särskilt rund under fötterna. Men ett glas rosé glider lätt ner när solen tittar fram mellan molnen. Igår fick jag dock nog. Efter den goda västerbottenostlaxen med grädde och vitt vin i och sedan den lilla skålen chips som sedan förtärdes till Allsång på Skansen så insåg jag att jag kommer se gravid ut igen innan denna sommar tar slut. Så idag snörade jag på mig skorna för att ta en längre promenad än vad jag trodde att mina höfter klarar. Jag har ju ett bra tag haft 2 kilometer som gräns för promenader eftersom att jag fått så extremt ont när jag gått längre. Så när jag nu skulle ta rundan här på landet som jag vet är 4 kilometer så förberedde jag Anders på att det kunde hända att han skulle få släppa det han hade i händerna för att komma och hämta mig med bilen om höfterna kollapsade.

 

Jag lägger ner Nova i vagnen sätter på en bra podcast i telefonen och sätter igång appen runkeeper som håller koll på att mina promenader ska gå bättre och bättre. Börjar gå och hör plötsligt att de mekaiska kvinnorösten i runkeeper berättar att jag gått längre än två kilometer. Det betyder att det inte är någon idé att vända längre eftersom att jag var halvvägs, det jag också märkte var att jag än så länge inte ens hade en liten känning i höfterna. Så jag traskar vidare. Och plötsligt så har jag kommit hela vägen runt 10 minuter snabbare än jag tog mig runt innan graviditeten. Nu vet jag inte hur mycket det spelar in att jag har en barnvagn nu som kan agera rullator när jag promenarer men var ändå toppennöjd när vi återvände till tomten. Så nu är målet att i alla fall varannan dag ta mig runt rundan och kanske nå ännu bättre tider. Jag som hade målet att kunna gå 4 km när sommaren var slut ska kanske öka detta mål till 8 km som är en annan promenad här.

 

Ikväll blir det grillad färskebab utan både ost och grädde med destomer sallad. Här passas det på att grilla de dagarna regnet håller sig borta.

Jag vet hur jag kritiserat när ett gäng mammor på tv3 sätter in sina döttrar på modellskola och lever sedan sina liv genom sina döttrar som egentligen inte vet vad de sysslar med. Jag suckade och stönade och tyckte mödrarna var fruktansvärda. Men så kom jag på mig själv igår när jag var på rean på Name it för att köpa barnkläder.

 

Jag går fram till hyllan med klänningar med 50% rea och trots att jag redan tänkt att Nova ska använda sin finklänning som hon har haft på en fest tidigare på midsommar (hon lär inte kunna ha den så många fler gånger eftersom att hon växer så att det knakar) så står jag plötsligt i kön med inte en utan två blommiga klänningar att vara fin i och dessutom med matchande tajts till. När jag står där börjar jag fundera på vad anledningen till att hon ska få dessa klänningar är. Kommer hon bli en så mycket lyckligare människa av att hon har en blommig ny klänning på midsommar istället för en enfärgad som hon använt förut? Nej inte ett dugg lyckligare kom jag snabbt fram till, betalar och inser att den som vill ha dessa kläder är inte Nova utan jag. Och helt plötsligt står jag som ett fån och gör samma sak som modellmammorna. Visst skulle jag kunna gå och köpa en blommig klänning till mig själv istället men är helt säker på att jag inte skulle vara lika söt som Nova i nya kläder och struntade helt i att gå in i affärer med vuxenkläder.

 

Så nu lever jag genom min dotter. Men sedan försöker jag intala mig själv att jag inte är lika ond som mammorna som tvingar sina döttrar att göra saker som tillhör vuxenlivet med argumentet att ”hon vill detta själv”, samtidigt som 8-åringen står där med hårdsminkat ansikte, renrakade ben och plutande läppar och tittar in i kameran med osäkerhet i blicken. Jag kommer i den tanken fram till att Nova inte tar skada av att ha blommor på klänningen men det är hennes mamma som blir glad av att se dessa blommor och att jag överanalyserar det hela en smula. Men det är ändå tankvärt hur lätt det är att sätta dit sig själv för något jag själv är emot.

Så har jag varit mamma i över två månader och det där med att blogga gick ju sådär som ni har märkt. Men nu tänkte jag att det blir en liten uppdatering. Nova är nu vaken under den största delen av dagarna. Hon jollrar, skrattar högt (låter ungefär som när hon gnyr när hon är ledsen fast hon är glad) och sprattlar för fullt. Hennes fraktur i nyckelbenet är helt igen och hon har börjat känna igen föremål som till exempel nappflaskan (det är bara att visa upp den så börjar hon snutta i luften).

 

För ett tag sedan var jag på Södersjukhuset och såg några nyfödda och insåg hur stor Nova har blivit. Bebisarna där var jättesmå och jag gissar att föräldrarna som såg Nova tyckte att hon såg sådär läskigt stor ut som jag tycker om de ännu större bebisarna.

 

Vi har också haft tur, vår tjej gillar att sova om nätterna. Jag får sova ganska många timmar innan hon väcker mig med hungerskrik. Men somnar om på mornarna gör hon sällan så morgonrutinen är fortfarande sådär halvdann. Att lyckas att klä på sig, gå på toaletten och äta frukost är nästan en omöjlighet. Men den rutinen lär väl också sättas på plats tillslut. Hur god tid vi än har när vi ska någonstans så blir det ändå hur stressigt som helst på slutet. Jag förstår inte riktigt hur det går till. Men som oftast så har jag andan i halsen när jag når platsen vi nu ska till.

 

Nästa vecka börjar semestern, det vill säga att Anders också kommer att vara ledig. Vi kommer att utnyttja försäkringskassans nyhet för i år dubbeldagar vilket betyder att vi kommer att vara föräldralediga samtidigt i en månad och efter det har Anders tre veckors semester. Planen är att vara på landet så mycket som möjligt. Men sommaren har redan börjat planeras upp. Vi ska till Visingsö och fira Novas farmors 60-årsdag sen kommer det stora dopet i augusti som vi än så länge inte vet hur stort det blir eftersom att inte alla har osat än. Så det kommer att finnas att göra om vi tröttnar att ligga på bryggan och lyssna på tystnaden.

21 april, dagen jag väntat på så länge. Idag skulle Nova födas enligt experterna. Det stämde uppenbarligen inte. Istället är detta en lugn dag på landet. Jag ligger själv i soffan och tittar på repriser medan Anders och Nova ligger i sängen och sover.

 

Det är två och en halv vecka sedan Nova föddes och vi har än så länge levt i en liten bubbla då alla dygnen flyter ihop och jag har haft dålig koll på vilken veckodag det är. Det vi haft fokus på är att få Nova att äta. Vi fick först stanna fem dagar på BB bara för att hon skulle förstå att mat är en bra grej om man vill må bra. För att övertala henne har vi fått använda hjälpmedel som bröstpump, amningsskydd och ersättning i både kopp (väldigt sött när hon lapat ur en liten medicinmugg som en katt) och flaska. Tillslut blev vi hemskickade med alla hjälpmedel som ett stort bagage. Än så länge har vi inte kommit helt överens om maten men en snäll läkare sa att det brukar ta ungefär två månader innan man blir överens.

 

Vi har också fått åka till Södersjukhuset fram och tillbaka med Novas arm som fick en känga under förlossningen. Några nerver hade kommit i kläm och det lyckades bli en fraktur i nyckelbenet. Som tur är verkar hon inte haft ont men armen har varit lite lam. Men när vi i tisdags var hos sjukgymnasten konstaterades det att hon nästan var helt återställd. Då beslutade vi oss att åka till landet för att få lite lugn efter alla undersökningar. Här ute har det blivit en hel del sömn. På BB fick jag tipset att försöka sova när Nova sov för att få någon sömn alls. Bebisar vill ju äta var tredje timme dygnet runt. Hur trött man än är på natten är det svårt att ignorera när ens dotter ligger och skriker efter mat. Fortfarande undrar jag om det går att vänja sig att bli väckt i sin djupsömn för att mata en liten hungrig person som inte har koll på HUR man äter. Mycket knåp blir det och en hel del tålamod går åt. Det är tur att det går att ta igen den sömnen på dagen (men inte längre än i tre timmar).

 

Jag har också varit ute på min första promenad sedan typ ett halvår tillbaka. Foglossningen är nämligen skönt nog borta. Redan första dagen kunde jag resa mig ur sängen själv utan hjälp, så grymt skönt! Jag fick dock lite väl mycket självförtroende och fick för mig att vi skulle ta ”den vanliga rundan” på landet på 4 kilometer. Det gick bra i ungefär två kilometer sedan började höfterna säga ifrån. Men då var det bara att kämpa sig igenom de sista två kilometrarna. Insåg att om man inte har gått en promenad på ett halvår så finns det inga gåmuskler kvar. Så nu blir det en kamp att träna upp dem igen. Men ska nog korta ner promenaderna något nu i början.

 

Det har varit riktigt skönt att vi har varit två hemma som har kunnat hjälpas åt. Men nu är Anders pappadagar slut och på måndag börjar han att jobba igen och jag ska lyckas klara allt det vi sysslat med i två och en halv vecka själv. Läskigt men har så många innan mig lyckats så ska väl jag också det.



Matning på BB