Sofia och den växande ungen

Ögonlocken ser ut som ballonger, huvudet dunkar, halsen raspar.... nej jag är inte sjuk utan har bara haft en vidrig natt. Nova bestämde sig nämligen för att gallskrika ni vet sådär så att skriket kommer ända från tårna och om det skulle hända något som skulle göra ont så skulle det inte gå att skrika högre för att hon redan är på maxnivå. Så underbart har vi haft det in att från kl 00.15 till 4.30. Vi försökte med allt, allt från de vanliga knapen med att vagga, mata med välling (det ville hon absolut inte ha) sjunga coh sätta henne upp till de medicinska knepen Alvedon, dunderkräm för jobbiga tänder från Frankrike, ingenting hjälpte. Vid fyra satte vi på Hitta Nemo på sovrums-tv'n och sedan började det tystna. Precis när Nemo försvinner och hans far hittar ett cyklop med en adress så skriker hon till en sista gång innan hon däckar på Anders mage av utmattning. Sedan fortsätter samma cirkus idag, huvudet ilar för varje skrik. Dessutom så börjar semestern idag, Anders jobbar sin sista dag just nu och sen blir det mer eller mindre två månader på landet. Men vad vore inte en sista dagen innan semester utan stress. Igår blev boupptäckningen klar och då ska jag även hinna besöka banker, skriva olika papper osv tillsammans med bror innan vi åker och självklart innan banken stänger (jag trodde de tagit bort att de stänger kl 15 varje dag men nej service är inte eras starka drag). Jag känner mig helt däckad och ska både packa handla och skriva papper innan Anders kommer hem. det ska bli underbart kul att stå på banken med Nova (som inte har slutat skrika), de kanske känner sig stressade då och skyndar sig i alla fall.

Just nu önskar jag mig bara en sak och det är sömn... på andra plats kommer ett par ögonlock som inte ser ut som ballonger.

Ikväll var både Anders och jag på förskolemöte för oss som hittills inte fått någon förskoleplats fast det snart (nåja) är höst¨. Vi ställde oss i kön lite sent eftersom att vi flyttade i januari så vår plats i kön har inte sett särskilt rolig ut. Men efter ikväll så blev vi lite lugnare då vi blev lovade att det kommer att lösa sig oh hamnar vi inte i sjöstan så hamnar vi på söder, lugnande ord när man är rädd att hamna åt tjotaheiti.

I övrigt har vi varit på gravsättning idag. Så nu ligger pappa under jord på Skogskyrkogården. Nu är det bara en gravsten som saknas. Ett steg närmare att bli färdig med allt praktiskt man måste tänka på samtidigt som sorgen. Känns lite galet att tänka så men det är så mycket man ska tänka på som man aldrig behövt lämna en tanke åt tidigare och det är inte jätteroliga saker att ta hand om heller.

Men snart är det semester, inte för att man slipper förskoleplaner och bouppteckningar men det kanske blir lite trevligare att göra det i en solstol på landet.

Nu är det över en månad sedan pappa dog. Allt börjar bli mer och mer vardag igen. Begravningen har varit och kunde nog inte ha blivit bättre. Nu är det bara en massa praktiska saker kvar som är sega att ta tag i men som är tvunget, typ boupptäckning, sälja lägenhet, säga upp abonnemang mm. Jag gick länge och väntade på att begravningen skulle bli av så att allt skulle ordna upp sig sedan. Det var som att något i mig sa att bara begravningen är så kommer pappa tillbaka sen som att han skulle vara bortrest ett tag. Det känns mer troligt att det skulle vara så för att inse att han är borta för alltid är så pass verklighetsfrämmande och gör så oändligt ont så att det inte går att tänka på.

 

Jag har haft begravningen som en milstolpe att jag ska rycka upp mig efter den och ta tag i vardagen efter den. Tidsuppfattningen har varit helt galen sedan det hände och jag tycker fortfarande att det var igår det hände. Men det var någon som sa ”glöm inte att livet går vidare”. Hårt sagt tänkte jag först men svarade ”jo jag vet”. För det måste det ju göra, både för min egen och andras skull. Så nu försöker jag komma tillbaka och göra allt som vanligt. Men det finns töntiga saker som inte funkar. Det går till exempel inte att kolla på tv-serier som jag tidigare har följt som handlar om död eller där de gillar att kladda med blod typ Game of thrones. Man kan tycka att den serien inte alls går att relatera till hur mitt liv ser ut, och det gör den kanske inte heller men scenerna när de kladdar med blod och tortyr påminner väldigt mycket om mardrömmarna jag har om nätterna. Jag har också en hög av böcker hemma som jag lånade på biblioteket innan pappa dog, märkligt nog handlar alla om sorgarbete och om personer som blivit av med någon nära. Det är väl nackdelen när man föredrar att läsa litteratur om saker som hänt på riktigt. Det är när det värsta händer som folk skriver av sig och publicerar det… Sådant orkar jag inte läsa just nu, det är alldeles för nära. Så nu består mitt kulturintag av glättiga serier som Glee, föräldratidningar som talar om hur man är en perfekt förälder och en väldig massa podcasts. Det passar mig utmärkt just nu när jag behöver tänka på något annat en stund.

 

Ett försök till att ta mig ut och umgås med folk har också gjort.  Kan medge att det är svårt att vara social och ännu svårare att ”prata om vädret” (vilket jag i och för sig i normala fall kanske borde bli bättre på). Pinsamma tystnader är jag alltså expert på just nu. Men det får vara så jag skulle lika gärna kunna välja att stänga in mig och vägra träffa folk.

 

Anders brukar påminna mig om när jag går ner mig och bara ser svart på allting att pappa inte skulle vilja att jag gjorde det. Han hade inte velat att hans barn skulle vara olyckliga och han har så rätt i det men det är svårt att leva upp till ibland även om jag gör mitt bästa!

Det här är blogginlägget skrev jag 14 april 2013 samma dag som vi fick veta att pappa var död. Jag tog bort det från bloggen någon dag senare och har nu ändrat några småsaker i respekt för andra.

 

 

 

Vaknar av att drömmen inte var sann. Jag fick inget sms där det stod att allt var bra. Jag har inte fått kontakt alls. Det är ingen som svarar varken på mobilen eller nödmobilen. Det är ingen som har svarat på över ett dygn. Jag ringer om och om igen utan att veta vad jag ska göra härnäst. Ska jag åka dit? Börjar skicka runt sms till familj och släktingar för att se om någon hört något. Ingen har fått svar och ingen har blivit kontaktad.  Kommer överens om att vi ska kolla om någon där nere kan göra något. Det är det inte. Förutom polisen, polisen åker och hämtar pappas nyckel hos en släkting och åker till lägenheten. De hittar honom prydligt nerbäddad i sängen…. död.

 

De ringer mamma som ringer mig. jag lyfter snabbt luren och svarar ”ja?”. Men svaret är bara gråt. Jag förstår direkt. Det är ju det här jag varit orolig för varje gång jag inte får kontakt men inser direkt att jag aldrig trott att det ska hända på riktigt. Det löser ju sig alltid, det brukar ju finnas förklaringar till att han inte svarat. Förra gången det hände var det en vardag så jag kunde ringa kommunen så de kunde skicka någon hem till honom. Det var bara någon månad sedan men då var det så enkelt att han inte lyckades svara på sin nya smartphone. Efter det skaffade vi ett kontantkort som han kunde ha i gamla telefonen om det skulle hända igen… det hände inte igen. Det gick bra att svara på den enda fram tills denna helgen. Men när jag hör mammas gråt hör jag mig själv skrika neeeej som om jag nästan klev ur min egen kropp och såg på.

 

Vi satt vid frukostbordet och jag hade redan ätit upp mina smörgåsar. Nova börjar genast storgråta av min reaktion och jag reser mig instinktivt och går in i köket och fortsätter bara att säga nej nej nej nej. Det känns fortfarande som att jag är utanför min egen kropp. Jag kan inte styra den utan hör bara hur den fortsätter säga nej nej nej. Gråtandes men tårlöst. Jag känner hur Anders tar tag i mig. Jag fortsätter bara att säga nej nej nej nej och känner att jag blir nerlagd på sängen. Nova är helt förtvivlad och något förnuft i bakhuvudet säger att vi måste få bort Nova härifrån. Hon ska inte få vara med om det värsta hennes mamma har varit med om. Jag säger att Anders måste ringa sin mamma så att hon kan hämta Nova och ta henne ifrån mig för det här är inte bra. Det lyckas jag säga sen fortsätter bara mantrat nej nej nej nej. Anders mamma kommer. Hon gråter och jag hör och ser mig själv sitta på sängen och fortsätter att bara säga nej nej nej nej. Hon håller om mig och jag är medveten om att jag borde sluta prata men fortsätter medan jag hör att hon säger att jag är i chock. Jag gråter och munnen bara går. Jag hör hur orden bara trillar ur mig. Anders kommer och tar över medan Gunilla ger Nova mat (tror jag). Sen kommer hon in och frågar om det är okej att ta Nova med sig och jag känner att jag inte vill något annat. Jag är inte kapabel till att ens vistas i närheten av något barn. Jag har inte ens kontroll över mig själv. Jag tar mig ut i hallen för att säga hejdå till Nova. Sen hamnar jag i sängen igen med Anders bredvid mig. Alla tankar i huvudet kommer ur munnen. Jag bara rabblar. Jag hör att det är galet och att man inte säger sina osammanhängande tankar högt på det viset. Men det går inte att stoppa.

 

Det ringer på dörren och det är mamma. Jag gråter och gråter och pratar oavbruten med andemeningen att det måste vara omöjligt att det inte finns någon logik att det ska vara sant. Vi hade ju bestämt att han skulle komma hit imorgon och bo här, i Novas nya säng som är köpt för att även vuxna ska kunna sova i den. Speciellt för att han ska kunna sova i den. Det hade vi ju bestämt! Mamma återberättar allt hon hört i telefon från polisen, från lillebror som är i Egypten på semester och andra släktingar som hon hunnit ringa. Egentligen skulle vi på 1-årskalas med mammagruppen och fira att alla barn är ett år nu. Innan det jobbigaste samtalet någonsin kom så hade jag tänkt att Nova och Anders skulle gå själva på det kalaset så att hon inte missar det så kunde jag stanna hemma och vara orolig. Hon älskar ju att gå på kalas men nu var det inget kalasläge längre.  Sms från de som jag skickat återbud till regnar in att de beklagar sorgen och helt plötsligt får jag klara tankar om att det känns galet att de som inte känner min pappa vet något som inte så många andra vet. Eller jag har inte berättat det i alla fall.

 

Jag förstår dock att tråkiga nyheter sprider sig snabbt och folk ringer Anders och hälsar till mig och beklagar sorgen. Alla är jättegulliga och säger att vi bara ska säga till om vi behöver någon hjälp. Men problemet är att det enda jag vill ha hjälp med att få tillbaka min pappa och det är ju helt omöjligt. Jag upprepar nu han är död han är död han är död som att det skulle bli mer sant då, och kanske blir det också det. Jag har ju inte hunnit börja sakna honom och tanken på att göra det konkret och träffa honom en sista gång som död får mig helblockerad och jag känner att det är det sista jag vill göra.

 

Helt plötsligt kommer jag på något som jag ville se som ett löfte från honom. Han har nämligen sagt att han ville leva så länge så att han kunde se Nova växa upp. Han ville se henne som 15-åring sa han. Tanken när han sa det då var bara skrämmande och jag sa att han kunde väl ha högre ambitioner än att bara bli 74 år. 74 är ju ingen ålder idag. Jag har hört att det finns de som kan bli 120. Pappa levde bara hälften så länge. 60 år är ju ingenting. Jag har ju sett hur otroligt lycklig han har varit under det senaste året då han har fått tillbringa en massa tid med Nova. Jag har aldrig sett någon älska någon så mycket som han älskade henne. Jag önskar så att hon ska minnas det. Hon tyckte om honom så mycket. Det lös ur ögonen på henne varje gång han visade sig och hon sa alltid samma sak när hon såg honom. Hon formade munnen till ett litet O och sa öh och då svarade han likadant och så pratade de med varann. Jag vet att hon älskar honom och att hon inte förstår vad som händer. Jag undrar om hon kommer sakna honom som vi andra. Jag önskar så otroligt mycket att hon ska minnas honom.  Vi börjar redan nu prata om vilka bilder av dem som ska sättas upp på väggen. Alla samtalsämnen känns helt galna. Här pratar vi om någon som ska komma imorgon och då ska allt vara som vanligt. Vi ska se hans silverfärgade merca stå parkerad utanför hemmakväll utanför vårat fönster. Vi ska klaga tillsammans på hur äckligt dyrt det är att parkera. När han sen åker hem igen ska jag kunna ringa honom i tid och otid och fråga om råd. Allt ifrån hur man vispar ihop en god bearnaisesås till hur vi ska få stoppet ur vasken på landet att lossna. Vi skulle ju vara på landet under våren han jag och Nova medan jag var mammaledig. Det känns fortfarande som att det är så det ska vara. Jag vägrar ta bort hans nr från telefonlistan som att jag väntar på att han ska ringa eller att jag ska göra det. Men egentligen behöver jag inte ha hans nr uppskrivet. Det är nämligen det enda nr jag kan utantill förutom mitt eget. Han var först att skaffa mobiltelefon i familjen och han har haft samma nr sen dess. Han var så nöjd med det 678 var så enkelt att komma ihåg, sen 53 som var året han var född och till sist 87 som är året Johan är född. Jag kollade igenom mina sms från honom och inser att vi smsade väldigt lite, ett var bara någon inköpslista jag skickat till honom och sen några jag är sen eller tider som vi bestämt att vi skulle ses på. Jag smsade inte med min pappa utan jag ringde. Han skickade väldigt mycket sms till andra vet jag men mig ringde han till.

 

Sen mamma har kommit hit har jag bara suttit i soffan. Nu ser jag att både mamma och Anders är rastlösa och börjar städa och diska. Jag känner bara för att stirra rakt fram. Mamma börjar gråta och sa att pappa hade sagt i veckan att han skulle komma och hjälpa mig att städa, troligen för att han vet hur stökigt vi brukar ha det. När mamma säger det ser jag hur hon skurar spisen lite hårdare som att hon gör det åt honom. Hon börjar vika all torr tvätt och plockar. Till sist säger hon att hon vill åka hem. Hela tiden har både Anders och mamma pratat om hur de saknar Nova när hon inte är hemma. Jag känner inget sånt. Jag är helt tom. Känner mig viktlös som att jag svävar. Jag säger att han kan åka och hämta henne medan jag tar ett bad, bad brukar ju vara bästa medicinen mot typ allt. Jag skickar iväg ett sms till mina vänner och berättar vad som hänt. Det känns inte som att det är befogat att skicka, de kände ju inte honom så bra men det känns ändå som att jag måste berätta det. Kanske för min egen skull. När jag ligger i badet regnar det in sms med beklagelser och erbjudanden om att hjälpa till. Då gråter jag mängder i badet. Det finns ju ingen som kan väcka de döda och de är det enda jag vill just nu. Men inser ganska snabbt att det är väldigt skönt att inte känna sig ensam. Tror att vänner är en riktigt bra medicin så småningom när det är dags att komma tillbaka till livet igen. Ibland känns det så lätt att tänka logiskt men inser att det är stunderna jag förnekar vad som har hänt. Badet känns bara fruktansvärt men jag ligger ändå kvar. Jag väntar på att Anders och Nova ska komma hem igen. När de kommer och sätter sig på toalettstolen bredvid badkaret så säger vi att Nova inte har någon morfar längre. Hon börjar gråta som att hon förstod men kanske såg hon bara att ingenting var rätt med hennes mamma.

 

Jag hör hur magen kurrar och förstår att mat kanske är bra. Anders hämtar pizza. Jag äter tre tuggor från pizzan och känner mättnad direkt. Jag fryser och lägger mig i sängen under täcket istället. Det känns nästan som att jag ska somna. Det känns till och med som att hela min kropp sover men min hjärna är igång hela tiden och ögonen går inte att sluta. Nova nattas bredvid mig och är orolig som alltid när hon inte vill sova. Jag sjunger och sjunger och känner att sången även lugnar mig själv. Nova ler medan jag sjunger oajajajbuff och blir lugn. Hela familjen ligger i sängen. Hela min nya familj och jag inser att hela min gamla familj aldrig kommer bli komplett igen. Vi kommer aldrig vara allihop tillsammans igen. Han kommer alltid att saknas. Jul, födelsedagar, påsk och vilka kvällar och dagar som helst egentligen kommer kännas hemska. Jag gråter och gråter, lämnar sovrummet så Nova kan bli lugn och sova. Gråten kommer som små skov. Jag orkar inte gråta oavbrutet då och då kommer det en halvminuters gråt som inte går att kontrollera. Den börjar och slutar lika plötsligt varje gång. Nu är jag omstoppad i soffan. Anders trugar mig med apelsiner som han har skurit upp precis så som jag gillar dem. Apelsin som brukar vara så fräscht smakar typ tjock olja och får tunga att svullna upp som en ballong. Nu känns det som att jag har tömt mig på alla ord jag har. Skriva brukar hjälpa när man har känslor som ska ut. Men just nu känns det inte som att det räcker. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen. Men det verkar inte gå.

 

Jag älskar verkligen min pappa. Det är inget vi har sagt med ord till varandra. Det är inte så vi gjort. Men jag vet hur mycket han älskade mig utan några ord och jag är ganska säker på att han visste hur mycket jag älskade honom också. På ett sett är jag så otroligt glad att jag vet att han var så lycklig sista året men önskar inget annat än att han hade fått fler lyckliga år tillsammans med oss. 

 

Ledigheten här på landet flyter på fint och går alldeles för fort. Idag har jag i alla fal fått sola lite på bryggan under en molnfri himmel. Annars ser arbetsfördelningen lite annorlunda ut jämfört med tiden utan barn. Någon måste ta hand om barnet. Och de som påstår att barn sover också har fel. Eller fel på det viset att hon till en stor del är vaken på dagarna och har den goda smaken att sova på natten med vissa pauser då hon är hungrig. Så nu blir uppdelningen att Anders får göra något som att till exempel diska och jag sitter med vår lilla skrutta. När han är klar med det så får jag sätta mig och til exempel måla på en tavla medan hon roar sin pappa. Just nu klipper Anders gräset och Nova och jag väntar på några jäsande degar som ska bli ciabatta och frukostfrallor. Inte jätteansträngande, jag gillar dubbeldagar! Men det bästa av allt är att Nova roar sig med att ligga på rygg och skrattar högt. Vad hon skrattar åt är oklart, det kan vara musiken på radio eller så tycker hon att hennes mamma ser fasligt rolig ut. Svårt att säga och det spelar egentligen ingen roll. De höga skratten får mitt hjärta att smälta totalt. Det går inte annat än att vara på gott humör när hon skrattar.

I de flestas värld så kanske inte en långpromenad är på 4 kilometer. Men för mig var det stort att jag lyckades att gå så långt idag!

 

Anders och jag har börjat med våra dubbeldagar nu, det vill säga att vi är föräldralediga tillsammans, det känns alltså som semester fast lite sämre betalt. Vi har självklart flyttat ut på landet för att njuta av sommaren med Nova så mycket som möjligt. Nu har vi väl inte haft toktur med vädret och av någon anledning så har vi börjat tycka att det är fint väder bara för att det inte regnar. Men jag ska sluta skriva om vädret för det ämnet börjat bli tjatigt en sommar som denna.  

 

På semestern brukar man ju festa till det lite. Vardagsmaten försvinner och kranvattnet till maten råkar helt plötsligt vara vin. Om det nu är någon som reagerar på att denna nyblivna mamma dricker vin så ska det tilläggas att hon heller inte ammar eller blir särskilt rund under fötterna. Men ett glas rosé glider lätt ner när solen tittar fram mellan molnen. Igår fick jag dock nog. Efter den goda västerbottenostlaxen med grädde och vitt vin i och sedan den lilla skålen chips som sedan förtärdes till Allsång på Skansen så insåg jag att jag kommer se gravid ut igen innan denna sommar tar slut. Så idag snörade jag på mig skorna för att ta en längre promenad än vad jag trodde att mina höfter klarar. Jag har ju ett bra tag haft 2 kilometer som gräns för promenader eftersom att jag fått så extremt ont när jag gått längre. Så när jag nu skulle ta rundan här på landet som jag vet är 4 kilometer så förberedde jag Anders på att det kunde hända att han skulle få släppa det han hade i händerna för att komma och hämta mig med bilen om höfterna kollapsade.

 

Jag lägger ner Nova i vagnen sätter på en bra podcast i telefonen och sätter igång appen runkeeper som håller koll på att mina promenader ska gå bättre och bättre. Börjar gå och hör plötsligt att de mekaiska kvinnorösten i runkeeper berättar att jag gått längre än två kilometer. Det betyder att det inte är någon idé att vända längre eftersom att jag var halvvägs, det jag också märkte var att jag än så länge inte ens hade en liten känning i höfterna. Så jag traskar vidare. Och plötsligt så har jag kommit hela vägen runt 10 minuter snabbare än jag tog mig runt innan graviditeten. Nu vet jag inte hur mycket det spelar in att jag har en barnvagn nu som kan agera rullator när jag promenarer men var ändå toppennöjd när vi återvände till tomten. Så nu är målet att i alla fall varannan dag ta mig runt rundan och kanske nå ännu bättre tider. Jag som hade målet att kunna gå 4 km när sommaren var slut ska kanske öka detta mål till 8 km som är en annan promenad här.

 

Ikväll blir det grillad färskebab utan både ost och grädde med destomer sallad. Här passas det på att grilla de dagarna regnet håller sig borta.

Jag vet hur jag kritiserat när ett gäng mammor på tv3 sätter in sina döttrar på modellskola och lever sedan sina liv genom sina döttrar som egentligen inte vet vad de sysslar med. Jag suckade och stönade och tyckte mödrarna var fruktansvärda. Men så kom jag på mig själv igår när jag var på rean på Name it för att köpa barnkläder.

 

Jag går fram till hyllan med klänningar med 50% rea och trots att jag redan tänkt att Nova ska använda sin finklänning som hon har haft på en fest tidigare på midsommar (hon lär inte kunna ha den så många fler gånger eftersom att hon växer så att det knakar) så står jag plötsligt i kön med inte en utan två blommiga klänningar att vara fin i och dessutom med matchande tajts till. När jag står där börjar jag fundera på vad anledningen till att hon ska få dessa klänningar är. Kommer hon bli en så mycket lyckligare människa av att hon har en blommig ny klänning på midsommar istället för en enfärgad som hon använt förut? Nej inte ett dugg lyckligare kom jag snabbt fram till, betalar och inser att den som vill ha dessa kläder är inte Nova utan jag. Och helt plötsligt står jag som ett fån och gör samma sak som modellmammorna. Visst skulle jag kunna gå och köpa en blommig klänning till mig själv istället men är helt säker på att jag inte skulle vara lika söt som Nova i nya kläder och struntade helt i att gå in i affärer med vuxenkläder.

 

Så nu lever jag genom min dotter. Men sedan försöker jag intala mig själv att jag inte är lika ond som mammorna som tvingar sina döttrar att göra saker som tillhör vuxenlivet med argumentet att ”hon vill detta själv”, samtidigt som 8-åringen står där med hårdsminkat ansikte, renrakade ben och plutande läppar och tittar in i kameran med osäkerhet i blicken. Jag kommer i den tanken fram till att Nova inte tar skada av att ha blommor på klänningen men det är hennes mamma som blir glad av att se dessa blommor och att jag överanalyserar det hela en smula. Men det är ändå tankvärt hur lätt det är att sätta dit sig själv för något jag själv är emot.

Så har jag varit mamma i över två månader och det där med att blogga gick ju sådär som ni har märkt. Men nu tänkte jag att det blir en liten uppdatering. Nova är nu vaken under den största delen av dagarna. Hon jollrar, skrattar högt (låter ungefär som när hon gnyr när hon är ledsen fast hon är glad) och sprattlar för fullt. Hennes fraktur i nyckelbenet är helt igen och hon har börjat känna igen föremål som till exempel nappflaskan (det är bara att visa upp den så börjar hon snutta i luften).

 

För ett tag sedan var jag på Södersjukhuset och såg några nyfödda och insåg hur stor Nova har blivit. Bebisarna där var jättesmå och jag gissar att föräldrarna som såg Nova tyckte att hon såg sådär läskigt stor ut som jag tycker om de ännu större bebisarna.

 

Vi har också haft tur, vår tjej gillar att sova om nätterna. Jag får sova ganska många timmar innan hon väcker mig med hungerskrik. Men somnar om på mornarna gör hon sällan så morgonrutinen är fortfarande sådär halvdann. Att lyckas att klä på sig, gå på toaletten och äta frukost är nästan en omöjlighet. Men den rutinen lär väl också sättas på plats tillslut. Hur god tid vi än har när vi ska någonstans så blir det ändå hur stressigt som helst på slutet. Jag förstår inte riktigt hur det går till. Men som oftast så har jag andan i halsen när jag når platsen vi nu ska till.

 

Nästa vecka börjar semestern, det vill säga att Anders också kommer att vara ledig. Vi kommer att utnyttja försäkringskassans nyhet för i år dubbeldagar vilket betyder att vi kommer att vara föräldralediga samtidigt i en månad och efter det har Anders tre veckors semester. Planen är att vara på landet så mycket som möjligt. Men sommaren har redan börjat planeras upp. Vi ska till Visingsö och fira Novas farmors 60-årsdag sen kommer det stora dopet i augusti som vi än så länge inte vet hur stort det blir eftersom att inte alla har osat än. Så det kommer att finnas att göra om vi tröttnar att ligga på bryggan och lyssna på tystnaden.

21 april, dagen jag väntat på så länge. Idag skulle Nova födas enligt experterna. Det stämde uppenbarligen inte. Istället är detta en lugn dag på landet. Jag ligger själv i soffan och tittar på repriser medan Anders och Nova ligger i sängen och sover.

 

Det är två och en halv vecka sedan Nova föddes och vi har än så länge levt i en liten bubbla då alla dygnen flyter ihop och jag har haft dålig koll på vilken veckodag det är. Det vi haft fokus på är att få Nova att äta. Vi fick först stanna fem dagar på BB bara för att hon skulle förstå att mat är en bra grej om man vill må bra. För att övertala henne har vi fått använda hjälpmedel som bröstpump, amningsskydd och ersättning i både kopp (väldigt sött när hon lapat ur en liten medicinmugg som en katt) och flaska. Tillslut blev vi hemskickade med alla hjälpmedel som ett stort bagage. Än så länge har vi inte kommit helt överens om maten men en snäll läkare sa att det brukar ta ungefär två månader innan man blir överens.

 

Vi har också fått åka till Södersjukhuset fram och tillbaka med Novas arm som fick en känga under förlossningen. Några nerver hade kommit i kläm och det lyckades bli en fraktur i nyckelbenet. Som tur är verkar hon inte haft ont men armen har varit lite lam. Men när vi i tisdags var hos sjukgymnasten konstaterades det att hon nästan var helt återställd. Då beslutade vi oss att åka till landet för att få lite lugn efter alla undersökningar. Här ute har det blivit en hel del sömn. På BB fick jag tipset att försöka sova när Nova sov för att få någon sömn alls. Bebisar vill ju äta var tredje timme dygnet runt. Hur trött man än är på natten är det svårt att ignorera när ens dotter ligger och skriker efter mat. Fortfarande undrar jag om det går att vänja sig att bli väckt i sin djupsömn för att mata en liten hungrig person som inte har koll på HUR man äter. Mycket knåp blir det och en hel del tålamod går åt. Det är tur att det går att ta igen den sömnen på dagen (men inte längre än i tre timmar).

 

Jag har också varit ute på min första promenad sedan typ ett halvår tillbaka. Foglossningen är nämligen skönt nog borta. Redan första dagen kunde jag resa mig ur sängen själv utan hjälp, så grymt skönt! Jag fick dock lite väl mycket självförtroende och fick för mig att vi skulle ta ”den vanliga rundan” på landet på 4 kilometer. Det gick bra i ungefär två kilometer sedan började höfterna säga ifrån. Men då var det bara att kämpa sig igenom de sista två kilometrarna. Insåg att om man inte har gått en promenad på ett halvår så finns det inga gåmuskler kvar. Så nu blir det en kamp att träna upp dem igen. Men ska nog korta ner promenaderna något nu i början.

 

Det har varit riktigt skönt att vi har varit två hemma som har kunnat hjälpas åt. Men nu är Anders pappadagar slut och på måndag börjar han att jobba igen och jag ska lyckas klara allt det vi sysslat med i två och en halv vecka själv. Läskigt men har så många innan mig lyckats så ska väl jag också det.



Matning på BB