Mycket av den här bloggen har bara handlat om elände med att vara gravid. Och nu tänker jag fortsätta. Jag lyckades nämligen få vinterkräksjukan en tredje gång innan jul. Nu tänker jag också lägga skulden på någon nämligen föräldrarna på förskolan jag jobbar på. Tror vi skickade hem en unge per dag de sista veckorna innan jul eftersom att de hade diarréer som bara gick runt på avdelningen. När man har vinterkräksjuka så får man inte komma tillbaka på förskolan förens man har varit frisk i 48 timmar. Det vill säga att man ska ha kunnat äta normal kost utan att spy eller ha lös avföring på 48 timmar sedan smittar man inte längre. Hur löser man då det som föräldrar mitt i karriären och julstressen (det är bara mitt antagande att det är så det är), jo man säger att ens barn äter för mycket pepparkakor och mandariner och har fått diarré den vägen. Mycket märkligt så var det väldigt många barn som tydligen åt offantliga mängder pepparkakor innan jul och blev dåliga utan att några föräldrar ställde undan pepparkaksburken. Och det verkade märkligt nog smitta också. Om man inte tycker att det räcker med att det skulle smitta mig två gånger så blev det nu också en tredje och värsta gång.
Onsdagkvällen innan julafton (julafton var på lördagen) tappade jag matlusten och mådde illa. Det är inte helt ovanligt just nu så jag tyckte inte att det var så konstigt. Det verkar inte vara min grej att få i mig så mycket mat nu för tiden. Men när jag gick och la mig så fick jag upp dagens alla måltider och sen var det igång. Hela natten blev det ett rännande till toaletten för att få ur mig precis allt som jag hade i kroppen och lite till. På morgonen när förskolan öppnade och det är tid att sjukanmäla sig så fanns det inte mycket kraft kvar i mig. När jag får kräksjuka blir jag fyra år igen och fånigt hjälplös. Denna gång bad jag Anders (som inte fått mycket sömn den natten) att ringa och sjukanmäla mig åt mig. Jag orkade verkligen inte lyfta på luren för att ringa. Sedan fortsatte kräksjukan så som kräksjukor brukar fortsätta med spyor och diarréer. Men den här gången fortsatte den längre än vad en brukar. All julstress blev helt avbruten. Julklapparna blev inte färdigköpta, julmaten blev inte lagad och Anders födelsedag som skulle firas dagen innan julafton blev inte firad. Efter ett dygn kände jag mig rätt uttorkad. Anders ringer vårdguiden som vill att vi ringer BB. Barnmorskan på BB säger att jag ska dricka Coca Cola. Det sämsta tipset i världshistorien. Jag som trodde att jag redan var tom hade fel. Nu kom det ut ännu mer oidentifierad vätska från kroppen. Så om någon blir tipsad att dricka avslagen cola när den är sjuk… stå över! På julafton vaknade jag och mådde inte ett dugg bättre. Anders ringer vårdguiden åter igen och sjuksköterskan på andra sidan säger att han ska ringa en ambulans. Då blev det panik. Istället för att ringa ambulans fick jag på mig lite kläder och vi tog oss ner till bilen för att åka in till akuten själva. På akuten ville de inte ha mig eftersom att jag var för långt gången i graviditeten så jag blev skickad till gyn. När vi kom till gyn och hade fyllt i en massa papper så ville de inte ha mig där heller eftersom att jag var för långt gången i graviditeten så jag hamnade på BB. Inne i huvudet ekade det en tanke om att jag inte ville dit… jag hade ju inte tänkt att föda något barn på julafton utan i vår. Men det blev inget barnafödande denna julafton. Vi hamnade på ett eget rum och jag fick ligga på en brits i 11 timmar med droppslangar. De gjorde även ett ultraljud för att se hur den lilla krabaten som bor i magen mådde. Hen mådde utmärkt. Det kändes nästan orättvist när vi kunde se på bilden hur den låg och drack vatten och kissade när jag själv inte hade fått i mig en droppe på 3 dygn. Personalen på BB var för övrigt helt underbara, de var precis sådär gulliga som man vill att de ska vara när man mår som sämst. Ingen hade bråttom ut från rummet fast jag egentligen sågs som pestsmittad som skulle kunna skapa förödelse hos vartenda litet nyfött barn på BB. Vid halvfem hade jag fått i mig tillräckligt med dropp för att känna mig piggare och fick åka hem igen. Jag la mig på soffan och pinade i mig en liten flaska nyponsoppa medan Anders åkte hem till min familj med de julklappar som var köpta och ett paket prinskorv (ingen annan julmat hade blivit lagad från oss). Jag låg och såg Karl Bertil Johnssons jul på tv och försökte intala mig att det inte var julafton. På juldagen var jag pigg nog att sätta mig i bilen för att åka till landet med Anders.
Anders hämtade in en gran från tomten som vi klädde och la julklappar under. Till middag lyckades jag få i mig en halv skål varma koppen och kände mig lycklig för det. Sedan hade vi en egen liten jul med klappar och julmusik framför brasan. Väldigt mysigt men inte riktigt så jag hade tänkt att ha den sista julen utan barn.
