Sofia och den växande ungen

Nu har vi vetat att vi ska bli föräldrar sedan mitten av augusti… men tanken är fortfarande inte helt klar. Det är fortfarande väldigt overkligt. Trots att jag mått riktigt dåligt sedan augusti, det vill säga att jag stått lutad över toalettstolen varje morgon som en rutin… typ som att borsta tänderna innan man åker till jobbet, så trodde jag inte på att det finns en liten annan människa som bor i min mage förens jag fick det på print. Och det fick vi förra veckan. Då var vi på det första ultraljudet. Rutinultraljudet skulle det vara som vi trodde. Men väl där visade det sig att den där lilla anonyma plutten som bor i magen inte var så gammal som vi trott. Han/hon/den/det hade tidigare hos barnmorskan sagts göra entré 13 april nästa år, men det var inte riktigt sant… för nu visade det sig att filuren inte tänker visa sig förens möjligen 22 april. Eftersom att plutten var yngre än vad vi tänkt så kunde man inte se så mycket som man ska se på ett ultraljud. Så nu har vi fått en ny tid 7 december så den får växa till sig lite. Det vi fick reda på var i alla fall att det är en bebis (inte två tre eller fyra…pjuh). Den har ett litet hjärta som vi kunde se att det slog och även en magsäck som dagen till ära hade fått lite vatten som bebisen själv hade druckit. Vi kunde också se hur bebisen började smutta på sin egen hand. Helt overkligt att allt detta sker inne i min kropp. Det kanske inte är så konstigt att kroppen bestämt sig för att krångla med att vägra behålla maten jag äter, vi har ju lyckats se till att den ska klara av att sköta om två liv nu istället för ett.