Sofia och den växande ungen

Nu för tiden drömmer jag väldigt långa och klara drömmar om nätterna. På mornarna när jag vaknar har jag full koll på vad jag drömde vilket inte hör till vanligheten när det gäller mig. Jag har haft allt från zombiedrömmar (har nog kollat för mycket på walking dead) till långtråkiga tunnelbanedrömmar.

Annars har jag mest krånglat med Mama Mia där jag går hos barnmorskan där det inte är helt enkelt att få tider. Eftersom att jag är en vecka tidigare i graviditeten än vad man trott från början så var jag tvungen att flytta upp de planerade besöken. Men eftersom att de ändå måste ske ganska snart så verkar det som att jag får ta tiderna som blir över… passar inte alls med hur jag försöker lägga upp mina dagar. Nu kommer jag få åka tidigare från jobbet två onsdagar i rad för att sedan åka tillbaka på kvällen till huddinge igen för att ha kvällsmöten. Så det blir en massa flängande. Men kan ju hoppas att jag får bättre tider framöver. Nu är det i alla fall dags för det stora ultraljudet om en vecka.

Hittills har jag varit väldigt sömnbenägen från dag ett av graviditeten. Jag har utan problem kunnat somna klockan åtta på kvällen och vaknat först när väckarklockan har ringt dagen efter. Nu har jag börjat bli lite piggare…. Det menas alltså att jag själv är förvånad om jag är vaken när introt till 22-nyheterna går på tv. Lite skillnad från innan då jag inte gick och lade mig innan tolv på vardagskvällar. Men i natt var jag vaken hela natten. Eller klockan var i alla fall 3.30 sista gången jag tittade på klockan och då skulle jag upp 6.15. Det gick bara inte att somna. Kan bero på att ett högfrekvent gnisslande ljud skrek hela natten från globenområdet. Jag har hela dagen skyllt på att det hade något med arenabygget att göra men nu har Anders hittat en annan förklaring eftersom att han möttes upp av en häst på trottoaren i morse. De verkar ha förberett Globen horse show i natt. Vilket fall fick jag en sömnlös natt första gången sedan i somras. Sådant får mig att utbringa panik när jag vet att jag ska klara en hel arbetsdag på det. Nu har det här varit långt ifrån min bästa arbetsdag till på köpet. Första dagen jag kom tillbaka efter min magsjuka så fick jag städa efter ett barns magsjuka. Sånt får magen att vända sig några varv extra. Jag fick dessutom veta att mitt vikariat inte blir förlängt och det betyder att det är dags att hitta ett nytt jobb efter jul för några månader. Så är det någon som har något på G som skulle passa mig några månader framöver så är det bara att ropa till. Nu är jag fri från illamåendet och sitter tryggt nere i soffan och tänker inte ta emot en enda dålig nyhet till för den här dagen.

Detta inlägg kommer vara av den otrevligare sorten… Den kommer att handla om spyor som jag är gräsligt trött på. Jag har väl inte varit känd för att ha en friskaste magen från början… men nu är det verkligen inte roligt längre. Och allt snack om att man efter vecka tolv ska stråla som en sol och bara njuta av sin graviditet är bara skitsnack. Jag är i vecka 18 nu och ser egentligen ingen ljusning. Varje morgon inleds för mig kräkandes i badrummet (Anders mornar börjar med mina vackra kväljningar som väckarklocka). Sen har jag försökt att komma på smidigaste sätt att rymma iväg på jobbet för oväntade toalettbesök. Hade till och med en back up-plan att springa till baksidan av gården och luta mig över staketet om det skulle bli riktig kris någon gång. Som tur är stannade den planen i tanken. Insåg sen att om det inte var en dålig idé från början så blev det en dålig idé när jag inte hade tänkt på hur många barn som skulle kunna vara publik (jag jobbar på förskola för de som inte visste). Bland de jobbigaste situationerna om dagen är turen hem med tunnelbanan i rusningstrafik. Stå och trängas samtidigt som man är åksjuk är ingen lätt match. Men jag är i alla fall alltid redo med påsar i handväskan. Har turligt nog alltid lyckats att hoppa av tunnelbanan innan olyckan har varit framme. Det ses nog inte som särskilt fräscht att vara den som står och spyr mitt i trängseln på tåget.

Nu hoppas jag att jag har haft mitt topp av kräkande. I helgen lyckades jag nämligen få vinterkräksjukan. I två dagar har jag kaskadspytt och varken fått i mig vatten eller mat (det brukar man väl kanske aldrig få när man har vinterkräksjukan). Igår kunde jag börja dricka och äta igen även om inte magen var jätteglad och idag är jag hemma från jobbet men börjar bli riktigt rastlös. Jag gillar inte att vara hemma från jobbet så mycket som jag varit. Känns så dumt men är man sjuk så är man och sedan är det väl kanske inte på topp att jobba på förskola när man har ett försvagat immunförsvar. Men nu har jag och bebisen klarat oss igenom en vinterkräksjuka så nu vill jag inte ha en enda sjukdag till fram till jul…. Det hoppas jag att mitt immunförsvar kan vara snällt att ställa upp på.

Något vi funderat mycket på är när det ska bli offentligt att vi ska bli föräldrar. Vilka som ska få veta först och när det går att prata helt öppet om det. Prata helt öppet om det har vi inte börjat med än, men nu har vi börjat berätta för kollegor på jobbet och då har vi lyckats berätta det för familjen och närmsta vännerna först. Det som är lite klurigt tycker jag är på vilket sätt jag ska presentera det på. Det känns inte som att det är något man klämmer fram som ”förresten så är jag gravid… kanske vore kul för dig att veta”.

Men än så länge har det gått rätt bra när det väl har gått fram. Det mest dramatiska och de som blev mest chockade tror jag var min familj. Vi samlade familjen på lunch hemma hos mamma. Väl där fick mamma och pappa ett varsitt paket som de skulle öppna precis samtidigt. I paketen var det kundvagnsmynt som det stod ”mormor” och ”morfar” på. Det tog en liten stund innan de förstod vad det handlade om. Mammas första kommentar var ”Ett kundvagnsmynt?!” med en missnöjd min (hon är väl kanske inte personen som älskar att gå på stormarknader). Men när de såg vad som väl stod på mynten så blev det uppståndelse. På ett positivt sätt och de som fattade först tror jag var Johan och Rebecca som inte hade fått några paket.

Dagen efter berättade vi för Anders familj på ett släktkalas på hans morbrors landställe. Den gången var det rätt skönt för då var det Anders som fick hålla i spakarna och stå för berättandet så jag lugnt kunde stå bredvid och betrakta det. Han ställde en fråga till sin bror om de hade kvar barnvagnen som han hade till sina döttrar när de var små.

Vännerna har vi berättat för någon åt gången och tillslut även när fler var samlade på min födelsedag.

På jobbet sa jag det högt första gången förra veckan. Det var dagen efter att vi hade gjort ultraljudet och jag hade fått klart för mig att jag är 100% gravid. Innan dess har jag varit lite tveksam till att berätta det högt eftersom att det skulle vara rätt pinsamt om det visade sig att det var en skengraviditet… men nu var det ju bara mina hjärnspöken som sa att det var tomt i magen och det är ju efter vecka 12 då risken för missfall är mindre så då var det ju fritt fram. Hela morgonen funderade jag på hur jag skulle lägga fram det. Men vid lunch fick jag en mycket hjälpande fråga av en kollega ”Skulle du kunna tänka dig att skaffa barn?”. Så då var det lätt att bara svara att det redan var på gång.

I och med att jag har börjat blogga så får man väl börja kalla det för att graviditeten är offentlig. För de som hittar hit i alla fall.

Nu har vi vetat att vi ska bli föräldrar sedan mitten av augusti… men tanken är fortfarande inte helt klar. Det är fortfarande väldigt overkligt. Trots att jag mått riktigt dåligt sedan augusti, det vill säga att jag stått lutad över toalettstolen varje morgon som en rutin… typ som att borsta tänderna innan man åker till jobbet, så trodde jag inte på att det finns en liten annan människa som bor i min mage förens jag fick det på print. Och det fick vi förra veckan. Då var vi på det första ultraljudet. Rutinultraljudet skulle det vara som vi trodde. Men väl där visade det sig att den där lilla anonyma plutten som bor i magen inte var så gammal som vi trott. Han/hon/den/det hade tidigare hos barnmorskan sagts göra entré 13 april nästa år, men det var inte riktigt sant… för nu visade det sig att filuren inte tänker visa sig förens möjligen 22 april. Eftersom att plutten var yngre än vad vi tänkt så kunde man inte se så mycket som man ska se på ett ultraljud. Så nu har vi fått en ny tid 7 december så den får växa till sig lite. Det vi fick reda på var i alla fall att det är en bebis (inte två tre eller fyra…pjuh). Den har ett litet hjärta som vi kunde se att det slog och även en magsäck som dagen till ära hade fått lite vatten som bebisen själv hade druckit. Vi kunde också se hur bebisen började smutta på sin egen hand. Helt overkligt att allt detta sker inne i min kropp. Det kanske inte är så konstigt att kroppen bestämt sig för att krångla med att vägra behålla maten jag äter, vi har ju lyckats se till att den ska klara av att sköta om två liv nu istället för ett.

Nu har jag blivit sugen på att börja blogga igen efter att ha legat på latsidan när det gäller det i några år. Sista inlägget jag skrev var för ett och ett halvt år sedan och det har väl hänt en hel del sedan sist. Den största förändringen som den här bloggen nu också förmodligen mest kommer att handla om är att Anders och jag ska få en liten bebis i april.