Sofia och den växande ungen

Nu är det tre och en halv vecka kvar. Nu har vi börjat förbereda saker som ska göras i sista sekunden (eller veckorna). Jag har börjat packa förlossningsväskan, Anders har börjat bygga ett skötbord på landet, i helgen blir det dessutom sista helgen på landet själva sen har vi bestämt att vi inte vågar åka dit något mer förens bebis har kommit.

                                             

Om nätterna drömmer jag nu att jag går på promenader. Det är helt galet vad jag längtar efter att kunna röra på mig, tråkigt nog vet jag inte när det kommer att gå igen. Jag har läst tråkiga saker på nätet som att foglossningssmärtor kan fortsätta upp till ett år efter förlossningen. Men rent logiskt borde det vara lite lättare att ta sig fram sedan när kroppen har blivit lättare. Igår låste sig nedre delen av min högra sidan av ryggen. Det gick inte att ta riktiga steg. Galet frustrerande! Idag är det som tur är bättre.

 

Nu är det bara att försöka å veckorna att gå så fort som möjligt. Hoppas på att få lite inplanerat så dagarna går snabbare. På ett sätt orkar jag inte göra så mycket men dagarna ensam hemma i lägenheten är så galet sega. Sen finns det massor av saker att göra som jag är oförmögen till. Lägenheten skulle behöva en ordentlig storstädning, fönsterna borde putsas och bebismöblerna borde monteras.

Vaknade för en stund sen och har hela natten drömt om att jag jobbade på någon förskola. Jag vet inte riktigt vilken, kände inte igen barnen eller byggnaden men kul tyckte jag det var. Jag tyckte till och med att det som jag i vanliga fall tycker är mindre kul med förskolejobbet var jätteroligt. I drömmen var jag även sjukskriven men ”tjuvjobbade” för att jag tyckte det var så kul. I slutet av drömmen ringer även förskolan jag jobbade på innan jag blev sjukskriven och undrade om jag bara kunde hoppa in i en dag och mitt svar är ”inga problem, bara ni förstår att jag inte är fullt så rörlig”. Sen vaknade jag och min första tanke var ”hur ska jag kunna vända mig i åt andra hållet i sängen utan att kvida av smärta?”. Tror det börjar bli rätt tydligt att jag är trött på att gå runt här hemma utan att göra nytta.

 

Annars känns det mer och mer att det närmar sig nu. Det är exakt 32 dagar kvar till beräknad förlossning. I söndags var vi hemma hos Anders bror och fick med oss barnvagn, vagga, en massa leksaker och en dopklänning som Anders farmor har sytt. Det känns helt galet att ha en barnvagn ståendes i vardagsrummet. Det känns overkligt att vi skulle behöva en barnvagn.  Jag har nu köpt de sista kläderna som kommer att vara nödvändiga att ha första tiden. Så nu är det inte så mycket kvar. Eller vi ska montera ihop det vi har köpt och fått och sen ska vi fixa säng och skötbord till landet.

 

Just nu är det Efter tio på tv med Malou von Sivers som nyss ställde frågan om pappor ska vara med på förlossningen. Vad är det för fråga? Är det vanligt att pappor vägrar? Känns som att den frågan tillhör något helt annat decennium. Argumentet för att papporna inte skulle vara med är att de skulle tycka att det var äckligt och groteskt. Blir mörkrädd och vet inte om jag ens vill titta efter pausen då de ska ta tag i frågorna om papparollen med Martin Melin. Vet inte hur sunt det är att sitta och vara arg på de som uttalar sig i tv…

1 månad och 9 dagar kvar till beräknad förlossning. Längtar tills det är över nu men har nog inte riktigt förstått exakt vad det innebär att det är över. Jag har en mängd olika appar till min ipod som uppdaterar mig vecka för vecka vad som händer i kroppen och runt om. Nu börjar de tipsa om att det är dags att packa väskan till BB. Om vi nu placerar en väska i hallen för att åka så kommer det kännas väldigt konkret.

Har börjat fundera på om det är ett aerobicsproffs som bor i min mage. Fram och tillbaka rör hen sig och bökar som bara den. Ibland blir det svårt att andas då hen trycker till lungorna. Hela magen verkligen rör sig. Men hen verkar inte gillar att det tafsas. Nu för tiden så säger jag ganska ofta "titta nu rör sig hela magen igen! Kolla där!". Ofta kommer det även en nyfiken hand som vill känna men då stannar det upp. Igår kväll försökte jag överlista den lilla krabaten när Anders och jag låg i sängen. Det spratlade och var allmänt irreterade så jag bad honom lägga sin hand där så det skulle sluta. Det fungerade. Men inte allt för länge. Helt plötslig så tyckte den även att hens pappa skulle få lite sparkar.

Nu har vi fått i uppgift av barnmorskan att skriva ett förlossningsbrev också. Det är ett brev till förlossningen där man skriver om hur man önskar att förlossningen ska vara och om det är något speciellt för personalen att tänka på. Många har väl funderat ut vilken bedövning som ska användas osv. Mitt förtroende till barnmorskorna är så pass stort att jag inte har någon åsikt innan om bedövning. Känns som att jag lite oproffsigt kommer skriva att jag vill ha den bedövningen som gör att det gör minst ont.

Fram med den alkoholfria champagnen! Idag fick jag äntligen bekräftat av försäkringskassan att jag är sjukskriven och har dessutom fått pengar också. Känner mig sjukt lättad! Nu kan man fokusera på föräldrapenningen istället för sjukskrivningen. Är på riktigt bra humör nu. Ikväll åker vi till landet. Ska bli skönt att lämna lägenheten och ska förhoppningsvis få en nypa frisk luft också. Förra helgen kunde vi med lite envishet äta ute. Så jag behöver en ny dos av det.

Nu är det 45 dagar kvar till beräknad förlossning och magen växer snabbare än någonsin och blir tyngre och tyngre. På vågen syns det märkligt nog inte men jag har någon form av tyngdpunkt av kroppen över höfterna långt in i kroppen. Låter kanske självklart men det är en märklig känsla när man inte varit med om det förut. Ett annat bevis på att magen växer är att mina kläder inte passar. Eller mycket av mina vanliga kläder har jag gett upp sedan länge. Men min ursnygga outfit jag går runt med på dagarna när jag bara är hemma är velourbyxor och Anders t-shirtar. Nu har t-shirtarna blivit för korta så att magen envist tittar fram.

 

Inne i magen är det full aktivitet. Det märks att det börjar bli trångt för min inneboende.  De kraftiga sparkarna har bytts ut mot ett bökande. Det känns som hen vrider och vänder sig där inne och när hen gör det så syns det för blotta ögat utanpå magen. Barnmorskan sa igår att det just nu verkar som att bebisen har lagt sig till rätta för att komma ut. Alltså med huvudet rakt ner och fötterna upp. Fötterna sparkar alltså mig i revbenen när de rör sig och det känns. Sen har jag en misstanke att hen med en oidentiferad kroppsdel trycker på min kissblåsa bara för att jävlas. Turen att gå till toaetten kanske är väldigt roande med tanke på att jag mest sitter still.

 

Annars känner jag att det har blivit mycket svårare att hantera stress just nu jämfört med vad jag brukar ha. Saker som inte går som de ska är inte kul. Just nu har vår bil fått en dödsdom och vi måste byta (alternativt laga den för en summa som är högre än bilen är värd) inom tre veckor. Sådana tankar gillar jag inte. Sedan har jag fortfarande inte fått besked från försäkringskassan och det blir bara kaos för mig när jag funderar på. Jag har heller inte fått tillbaka papper som min arbetsgivare ska skriva på om min årsinkomst och hur mycket jag har arbetat. Allt detta är sådant som jag borde ta tag i. Eller bilen sköter väl Anders bättre än mig. Men ska man lägga alla sina besparingar på något så känns det som att det är en affär som ska gå rätt till. De andra sakerna borde inte ligga på mig men tydligen så måste man tjata på folk för att de ska göra sitt jobb… det är ju bara jag som förlorar på om det inte görs…